Institutet för Rättshistorisk Forskning . Olin Foundation . Grundat av Gustav och Carin Olin Samernas skatteland
Serien III Rättshistoriska Skrifter Åttonde Bandet , GC
- Samernas skatteland Lennart Lundmark
Pablo Sandoval - -- -
Förord Lappskattelanden i forskning och domstolar Domsrätt och skattemannarätt Kronan börjar beskatta Från enighet till tveksamhet Ett nygammalt skattesystem Landshövdingarna och skattelanden Häradsrätten förlorar sitt inflytande
Länsstyrelsen tar hela makten Malmtransporter och avvittringsplaner Odlingsgräns och avvittring Den definitiva odlingsgränsen Lappskattelanden lever kvar Ett särpräglat system för markrättigheter Inte bara myndighetsingrepp Källor och litteratur
studier av förhållandet mellan samerna och svenska myndigheter inleddes i slutet av-talet och resulterade i en doktorsavhandling . Sedan dess har jag berört lappskattelanden i många sammanhang. Här görs ett försök att presentera och analysera den kunskap som finns att hämta i källorna. Förhoppningsvis kan den tjäna som ett historiskt grundmaterial när politiker och jurister gör överväganden angående samernas rätt till land och vatten. Under arbetet har flera personer generöst svarat på frågor och bidragit med synpunkter. De har dessutom ställt nödvändiga krav på förtydliganden och terminologisk klarhet i manuskriptet. Naturligtvis är de friskrivna från allt ansvar för bokens slutgiltiga innehåll. Särskilt tackar jag professor Bertil Bengtsson, jur.kand. Jörgen Bohlin, f. hovrättsrådet Mauritz Bäärnhielm och professor Maria Ågren. Jag tackar också Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin för ekonomiskt stöd i arbetets inledningsskede. Som alltid har min hustru Gun varit ett ovärderligt stöd och en stimulerande diskussionspartner. Rindö i november M
Samernas skatteland
Lappskattelanden i forskning och domstolar Från mitten av -talet och till början av -talet förekom lappskatteland i domstolsprotokoll och myndigheters skrivelser angående Lappmarken.1 En samefamilj eller mindre släktgrupp hade ensamrätt till resurserna på lappskattelandet. Ungefär en kvadratmil var ingen ovanlig storlek. Som mest fanns flera hundra lappskatteland i den svenska och finska Lappmarken. Skogssamerna hade i regel bara ett lappskatteland där de vistades huvuddelen av året, men de kunde också vinterbeta sina renar i kustlandet. Fjällsamer hade skatteland för renarnas sommar- och vår/ höstbete. För vinterbetet hyrde de i regel in sig på någon skogssames land eller utnyttjade betesmarker utanför Lappmarken. Inom lappbyarnas områden fanns dessutom allmänningsland där renbetet var fritt för alla. Fram till cirka år bekräftades innehavarens rätt till lappskattelanden genom så kallad inrymning (eller immission eller införsel) 1 Här används den terminologi som tillhörde den tid som skildras. Med Lappmarken avsågs (i princip) det område som i dag kallas svenska och finska Lappland. Lappmarken var förvirrande nog uppdelad i lappmarker, till exempel Lule lappmark, Torne lappmark etc. För hela området används stor begynnelsebokstav i ordet Lappmarken. Det gamla Västerbottens län delades i Väster- och Norrbottens län 1810.
av häradsrätten. Ordet inrymning och dess synonymer betydde rent allmänt att en myndighet satte någon i besittning av något (oftast jord).2 Ordet i sig anger inte vilka rättigheter innehavaren fick, det beror på vilken myndighet som utfärdade inrymningen och på vilka villkor det skedde. Det innebar bland annat att en inrymning på ett lappskatteland utfärdad av häradsrätten på -talet gav en betydligt starkare rätt än en inrymning utfärdad av länsstyrelsen på - talet. Vid mitten av -talet betraktade både häradsrätter och länsmyndigheter landen som skattejord. Mot slutet av-talet började landshövdingeämbetet hävda att de var upplåtelser på kronans mark, men häradsrätten fortsatte att behandla lappskattelanden som skatttejord under hela -talet, ofta i konflikt med länsstyrelsen. Trots att häradsrätten protesterade blev den utmanövrerad från hanteringen av lappskatteland omkring sekelskiftet . Sedan blev myndigheter och lagstiftare allt mer övertygade om att skattelanden aldrig varit annat än tillfälliga upplåtelser på kronojord. I renbeteslagen stadgades att lappbyarnas områden skulle brukas kollektivt. Lappskattelanden kom dock att leva kvar som beskattningsenhet ytterligare några decennier i Västerbotten. I samband med förhandlingarna om de svenska samernas renbetesrättigheter i Norge efter unionsupplösningen gjordes flera historiska utredningar. En av utredarna var professor K B Wiklund, som samlade in ett stort material med avskrifter av uppgifter om lappskatteland ur domböckerna.3 Han överlämnade så småningom kopiorna till juristen Åke Holmbäck och initierade en statlig utredning om lappskattelandens ställning i svensk fastighetsrätt. Holmbäcks “Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling” (SOU:) blev under lång tid utgångspunkt för diskus- 2 Enligt Svenska Akademiens ordbok, Band 12 (1933) betyder inrymning “åtgärd genom vilken vederbörande myndighet sätter någon i besittning av något (i allmänhet en fastighet), därigenom tillerkännande denne äganderätt eller längre eller kortare tids besittningsrätt”. 3 Riksarkivets kopiesamling I, vol. 519-526, RA
sionen om skattelanden. Holmbäcks slutsats blev att kronan i en skogsordning fastslog att skattelanden var krono genom att göra anspråk på alla “sådane ägor som obygde ligga”.4 Men påbudet skulle ha haft svårt att slå igenom i perifera delar av riket. Å andra sidan hade lappskattelanden aldrig någon starkare ställning som skattejord och i takt med att medvetenheten om skogsordningen spred sig sjönk samernas rätt till sina land. Vid mitten av -talet hade landen definitivt börjat betraktas som krono. Under närmare ett halvsekel var Holmbäcks slutsatser den etablerade sanningen om lappskattelanden. Flera forskare accepterade dem utan vidare.5 Som ett exempel på Holmbäcks starka inflytande kan man nämna kulturgeografen Filip Hultblads arbete om Jokkmokks socken.6 Han utgår från Holmbäcks slutsats att skattelanden låg på kronans jord. Sedan gör han en ingående undersökning av skatteland och domböcker där det framkommer flera fakta som motsäger Holmbäck. Trots det avvisar Hultblad inte Holmbäcks slutsats att lappskattelanden var kronans. Holmbäck började efterhand utsättas för kritik. I en omfångsrik utredning i en domstolsinlaga påpekade Gunnar Prawitz att uppfattningen av lappskattelandens jordnatur har växlat, och att års brev aldrig åberopades till stöd för att landen skulle vara krono. Att detta påbud skulle ha gjort landen till kronoegendom är uppenbarligen en efterhandskonstruktion, menade han. Han visade också att både bördsrätts- och skattevraksinstituten samt laga fasta tillämpats på lappskatteland, något som gav dem karaktären av skattejord.7 I en annan domstolsinlaga påvisade Gerhard Hafström flera brister i Holmbäcks utredning och att viktiga källor hade förbisetts.8 Dessa utredningar lades fram i samband med att ett antal samebyar stämde staten. De hävdade bättre rätt än staten till vissa områden 4 Tryckt i Schmedeman 1706, s 857 5 Se t ex G Westin (red) 1974, s 338-39 6 Hultblad 1968, särskilt s 84 7 Prawitz 1967, Lappskattelanden, s 4, s 10, s 31 8 Hafström 1979
i Jämtland. Målet vandrade genom instanserna till . I sin dom i detta så kallade Skattefjällsmål kom Högsta domstolen (HD) till liknande slutsatser som Holmbäcks utredning. Den skriver att rättsläget redan före års renbeteslag framstår “som så entydigt att staten då måste ha ansetts vara ägare till skattefjällen, ytterst på grund av års påbud”.9 Men HD konstaterade också att samer i Norroch Västerbotten ofta behandlades som likställda med skattebönder.10 Eftersom skattefjällsmålet bara gällde Jämtland kunde inte domstolen ta någon hänsyn till detta utan ogillade samernas talan. Forskningsläget förändrades i grunden när den finska rättshistorikern Kaisa Korpijaakko-Labba lade fram sin avhandling om samernas landrättigheter . Den översattes till svenska och gavs ut under titeln “Om samernas rättsliga ställning i Sverige-Finland”. Korpijaakko-Labba undersökte främst det område som ligger kring den nordligaste delen av gränsen mellan Sverige och Finland, men hon drar också in material från domstolar i andra delar av länderna samt skriftligt material från olika myndigheter. Undersökningen går fram till cirka. Hon visar att den familj som brukade landet i princip hade ensamrätt till resurserna. Systemet med lappskatteland upprätthölls med stöd av häradsrätten. Landen var avgränsade från varandra. De kunde ärvas, skänkas bort, säljas, förpantas och arrenderas ut. Korpijaakko-Labba avvisar påståendet att års skogsordning skulle ha gjort lappskattelanden till krono eftersom deras gränser ofta registrerades i häradsrätten. (Skogsordningen gällde endast områden som “låg fjärran från ägoskillnaden”.) Hon påpekar också att skogsordningen lästes upp vid ting i lappmarken utan att domstolspraxis påverkades. Därför kan den inte ha ansetts tillämplig på lappskatteland.11 9 Nytt Juridiskt Arkiv 1981:1, s 229 10 A.a., s 189, s 201 11 Korpijaakko-Labba 1994, s 443 Nya resultat
Korpijaakko-Labba hävdade att lappskattelanden även kameralrättsligt varit skattejord.12 Vid en skattläggning skulle kronan ha satt mantal på landen och gjort dem till skatteobjekt på samma sätt som skatteböndernas jord i den odlade bygden. Hennes övergripande slutsats är att materialet bekräftar att samernas “rättsställning på det privaträttsliga planet motsvarat skattebondens rätt till jorden, och det kameralrättsliga materialet bekräftar dessa slutsatser på sitt område”.13 Nils Johan Päiviö kom till samma resultat i en mer begränsad undersökning .14 Högsta domstolens referent i skattefjällsmålet var Bertil Bengtsson. Han uppmärksammade Korpijaakko-Labbas avhandling innan den översatts till svenska och skrev en artikel om den.15 Han underströk att HD inte tagit ställning till skattelandens kamerala jordnatur norr om Jämtland och menade att problemet hamnat i ett helt nytt läge efter Korpijaakko-Labbas avhandling. Om samer - lappbyar eller individer - hade skattemannarätt till sina land vid-talets slut kan års påbud inte ha varit tillämpligt på dem. Bengtsson återkommed ungefär samma argument i en artikel , där han också påpekade att ingen tycks ha tvivlat på att lappskattelanden var krono vid- talets mitt. Korpijaakko-Labba avslutar sin undersökning omkring . Hur lappskattelandens rättsliga status förändrades under de mellanliggande åren var fortfarande outrett, enligt Bengtsson.16 Vissa antydningar om vad som skedde finns i kulturgeografen Erik Bylunds avhandling om Pite lappmark från . Han visade där att landshövdingeämbetet bestämt hävdade att lappskattelanden var krono på -talet. Därför måste häradsrätterna lämna över all beslutanderätt över dem till landshövdingen.17 Bylund redogör också 12 Det innebär att samerna fått skattemannarätt till jorden genom att betala skatt för den på samma villkor som skattebönderna. 13 A.a., s 454 14 Päiviö 2000 15 Bengtsson 1990 16 Bengtsson 1994 17 Bylund 1956, s 231 ff; dens. 1963
för några fall där landshövdingeämbetet nonchalerade häradsrätten och sedan utövade egen makt över skattelanden. När jag i slutet av-talet breddade undersökningsområdet med utgångspunkt från Bylunds resultat stod det klart att det mönster som han skönjde i Pite lappmark gällde för hela Lappmarken. Häradsrätterna stod länge på sig gentemot landshövdingeämbetet och särskilt under -talet var motsättningarna hårda. Kring sekelskiftet gav häradsrätterna upp och började hänvisa till landshövdingen i stället för att fälla egna domar angående skatteland. I och med att länsstyrelsen helt tagit över hanteringen av landen förstärktes uppfattningen att de låg på kronans mark. Den synen var klart dominerande vid mitten av -talet. När indelningen i lappskatteland skulle avskaffas i renbeteslagen sågs det som en rennäringsadministrativ fråga utan fastighetsrättsliga komplikationer.18 Det skriftliga källmaterialet angående lappskattelanden kan delas in i fem sektorer: ) Lagar och förordningar, ) häradsrättens protokoll (domböckerna), ) material angående kronans skatteuppbörd, ) kronomyndigheters skrivelser och utredningar, ) berättelser. Det finns två särskilt allvarliga problem med tillgången på källmaterial. Kammarkollegiets arkiv brann. Då skadades den norrländska avdelningen mycket svårt. Dessutom försvann i stort sett hela arkivet för Västerbottens länsstyrelse vid stadsbranden i Umeå . Där förvarades också material för nuvarande Norrbottens län fram till , även om en mindre del av det fördes över till Luleå före. Min undersökning utelämnar Jämtland-Härjedalen. I samband med Skattefjällsmålet behandlades det området så utförligt att det vore en överloppsgärning att gå igenom allt material på nytt. Torne och Kemi lappmark berör jag bara i liten utsträckning. Kaisa Korpijaakko-Labba har behandlat området fram till ungefär . Nils Johan Päiviö fortsätter nu med Torne lappmark för tiden därefter. Här är 18 L Lundmark 2002. Kap 4. Allmänt om källmaterialet
de flesta exemplen hämtade från Lule lappmark. Anledningen är att det finns mycket tidigare forskning att bygga på. Jag har själv skrivit om Lule lappmark fram till mitten av-talet, Roger Kvist har undersökt perioden cirka -. Filip Hultblad har behandlat hela perioden från -talet fram till början av -talet. Skattelanden har fått en viss uppmärksamhet under senare år, särskilt efter Skattefjällsmålet. I diskussionen om samernas landrättigheter har en huvudfråga varit om lappskattelanden var skattejord eller kronojord före . Om de var skattejord skulle det ha inneburit en rätt till jorden som består även i vår tid, menar somliga. De anser att den rätten olagligt togs ifrån samerna. Därför borde samerna ha starkare rätt till sina områden i dag. Om skattelanden däremot var kronojord skulle samerna aldrig haft starkare rätt till marken än de har för närvarande, menar andra. I den här boken skall jag reda ut hur domstolarna och statsmakten uppfattade lappskattelanden under äldre tid. Hur dessa historiska förhållanden påverkar samernas rätt till sina marker i dag är inte min sak att avgöra. Det är en uppgift för lagstiftarna och rättsväsendet.
Domsrätt och skattemannarätt Vi kan belägga lappskattelanden i skriftligt källmaterial från mitten av -talet och har antydningar om dem i mitten av -talet. De har nått källmaterialet längs två skilda vägar. Den ena kan vi kalla judiciell. Den löper från lappbyn till häradsrättens protokoll. Den andra kan vi beteckna som kameral. Den sträcker sig från birkarlarna till kronans fogdar och deras skattelängder. Det här kapitlet handlar om den judiciella sfären, nästa om den kamerala. Även om källmaterialet är magert har vi ganska goda möjligheter att beskriva det samiska samhällssystemet före -talet. Till att börja med vet vi i vilket klimat och i vilken natur samerna levde. Vi vet också vilka näringar som var möjliga. I de första skattelängderna som upprättas i mitten av-talet framgår också att samerna redan då var uppdelade i byar, d v s avgränsade områden där ett bestämt kollektiv disponerade resurserna.19 Till de äldre källorna kan fogas en ingående undersökning av skoltsamerna samhällsorganisation på -talet.20 Forskningen är i stort 19 För en karta över byområdena i Nordskandinavien under senare delen av 1500-talet, se Lundmark 1982, s 76 Källor och litteraturanvisningar till avsnittet om siida-samhället finns i a.a., s 67 ff 20 Tanner 1929
sett enig om att den hade kvar många drag av den ursprungligt samiska. Numera går den oftast under beteckningen siida-samhället. Den samiska byn styrdes av en församling som har kallats byarätt eller kåtating. Den övervakade sitans område. För att man skulle få slå sig ner där fordrades byarättens godkännande. Den politiska organisationen grundades på hushållet. Huvudnäringarna var jakt, fiske samt insamling av växter och bär. Dessutom bedrevs handel med främst pälsverk och torrfisk. En familj hade bara ett fåtal tamrenar. Den förflyttade sig mellan olika resursområden under året. Vilken familj som skulle disponera ett särskilt landområde eller fiskevatten under en viss säsong bestämdes av byarätten. En familj - eller mindre släktgrupp - utnyttjade skilda områden under skilda årstider. I regel förflyttade sig en familjegrupp mellan samma marker och fiskevatten år efter år och rättigheterna kunde överföras från en generation till nästa. Men om det inträffade avsevärda förändringar i gruppstorleken kunde byarätten bestämma att områden skulle överföras från en krympande till en växande grupp. Varje lappby samlades på en bestämd plats vid midvinter. Det finns enstaka skriftliga källbelägg för det. Från Lule lappmark rapporterar en resenär att han besökt lappbyn Sjokksjokks vinterviste och uppger några birkarlar att de befann sig i byn Tuorpons vinterviste. Kronan bestämde att alla samer i Lule lappmark skulle använda Jokkmokk som vinterviste. Dit kom i fortsättningen handelsmännen och därmed också samerna. En liknande centralisering infördes i andra lappmarker. Siida-samhället hade en egen rättskipning, som utövades av byarätten. Åtminstone delar av denna sedvanerätt erkändes av staten i kodicillen till års gränstraktat mellan Sverige och Norge. Där överlåts tvister om bortkomna renar, små skuldfordringar samt slagsmål Egen rättskipning 21 Lundmark 1982, s 70 f. I Torne lappmark till Jukkasjärvi, i Pite lappmark till Arvidsjaur, i Ume lappmark till Lycksele.
till en lapplänsman och hans två nämndemän. De skall också avgöra “arvsskiften efter de avdöda” […] “så framt icke vederbörande till häradsrätten vilja vädja”. Lappskatteland nämns inte uttryckligen i sammanhanget, men de kan ha varit ett inslag i “arvsskiften efter avdöda”.22 Svea Hovrätt sände året därpå ut ett memorial till berörda domstolar “angående rättegångssättet emellan lappmän och andra på gräntsen emellan Sverige och Norrige”. Där refereras paragraferna om lapplänsman ur kodicillen.23 Denna så kallade lapprätt bekräftades sedan i ett kungligt brev och fanns kvar i svenska lagsamlingar ända fram mot slutet av -talet. Den nämns inte i års renbeteslag, men har veterligen aldrig upphävts.24 Så sent som ingick den i en “Handbok i den svenska lagfarenheten”.25 De berättande källorna om lapprätten är av varierande värde, men de är oberoende av varandra och åtminstone några av dem är tämligen samtida med det tillstånd de skildrar. Därför bör åtminstone de äldre ges en viss tilltro. I en beskrivning av Kemi lappmark i början av -talet skriver prästen Gabriel Tuderus att när samerna skall “tillfogad skada på deras bäverbruk och fiskevatten döma, då går hela byn tillsammans i lantmannens kåta och hålla ting…”.26 Vid mitten av -talet uppger major Peter Schnitzler som utredde gränsdragningen mellan Sverige och Norge inför års traktat att de sydligare samerna “hava som en länsman eller ålderman bland sig vilken med de flesta äldsta träder samman…”.27 Övriga berättande källor befinner sig på längre tidsavstånd från företeelsen. I ett arbete från början av -talet uppger Johan Fellman att den samiska domstolen sammanträdde efter det ordinarie tinget i Kemi lappmark på -talet.28 Petrus Læstadius skriver i början av 22 Kodicillen är tryckt i Cramér & Prawitz 1970, s 108 ff. Lapplänsman behandlas på s 113 23 Senast tryckt i Samernas Vita Bok 1979, IV:II:2, s 352 ff 24 Samernas Vita Bok 1979, VI:1, s 5 ff. 25 Thurgren 1889, s 270 26 Tryckt i Berättelser … 1983. (Tuderus, s 22 f) 27 Tryckt i Det norske … 1891 28 Fellman 1906, Vol I, s 147, 447; Vol III, s 10 ff, 150, 351, 361
-talet att den samiska rättskipningen “utgjorde fordom en verklig auktoriserad rätt för lapparna”. Men i Arjeplogs-trakten hade byrätterna blivit nedlagda. “Man ville draga allt under häradsrätten.”29 I kyrkoherde J A Nenséns anteckningar från Dorotea i mitten av- talet uppges att en då åldrig länsman “hade under sin tid blott haft två à tre syner hos lapparna i deras land, emedan de vanligen brukade vissa förståndiga gubbar såsom judicies i mål rörande gränser mellan deras land och vid arvsskiften”.30 Denna lapprätt var ett ursprungligt drag i det samiska samhället. Att grupper organiserar sig i byliknande samfund med ett regelverk och något slags styrelse är en grundläggande organisationsform i praktiskt taget alla mänskliga samhällen. När kronan började agera i Lappmarken blev den knappast förvånad över att möta ett bysamhälle. Sådana fanns sedan länge i den odlade bygden. En kort genomgång av hur byn i den odlade bygden var organiserad kan ge ett perspektiv på hur kronan uppfattade lappbyn. I den odlade bygden fastställde byagemenskapen vissa regler för medlemmarna, fällde domar och utdömde straff.31 Efterhand förde byarna en del ärenden till häradsrätten för att den skulle stadfästa exempelvis böter. De som blivit tillrättavisade började också överklaga byns domar till häradsrätten. Det ledde till att häradsrätter utformade regelsamlingar i samråd med byarna. Även länsstyrelsen och statsmakten på högsta nivå utövade sitt inflytande. Särskilt en statlig så kallad mönsterbyordning fick stort genomslag kombinerad med lokala föreskrifter. Bondbyarnas rättskipning gällde främst praktiska frågor i samband med resursutnyttjandet, d v s gärdsgårdar, diken, när och var boskapen skulle beta, tider för sådd och skörd etc. Hur respektive gårdar skulle 29 Læstadius 1833 s 305 30 Drake 1918, s 227 31 Se särskilt Isaksson 1967 (som behandlar Västerbottens kustbygder); Ehn 1991 Bondbyns makt
utnyttja byns allmänningsjord var en stor fråga, liksom fiskerätten. Sin makt utövade byn genom byastämman eller byarätten. Det hände att byrättens utslag överklagades ända upp till Svea hovrätt.32 Byns domsrätt i vissa frågor var länge sanktionerad i svensk lag. Att ofreda den som var utskickad i byarättens ärenden räknades som ett brott mot offentlig myndighet.33 Dessa principer reglerades i kungliga beslut i mitten av-talet, men flera av dem hade gällt på mer informell basis under lång tid dessförinnan. Enligt den medeltida byggningabalken var byinnevånarnas rätt till jord indirekt. Vad de hade var en andelsrätt i byn. Efterhand utvecklas en rätt knuten till det enskilda hemmanet, men båda uppfattningarna om rätten till jorden levde kvar, inte sällan i konflikt med varandra. Här fanns en motsättning mellan de juridiska och de kamerala instanserna ända in på -talet. Lagen utgick från att byn ägde marken medan kamerala instanser betonade hemmanet eftersom det var skatteenhet.34 Byggningabalken i års lag baseras på principen om byns överordnade rätt. De förordningar och som reglerade storskiftets genomförande i den odlade bygden utgår också från att byn är en ägogemenskap.35 Kronan var väl bekant med dessa rättigheter hos den odlade bygdens byar vid den tid då den kom i kontakt med lappbyarna. Hanteringen av lappskatteland var en angelägenhet inom lappbyn. Tvister som berörde flera lappbyar gällde i regel gränser mellan byarna eller intrång. Det finns ett belägg för att en fråga om rätten att bruka land kunde sträcka sig över bygränsen, men det förfaller ha varit mycket ovanligt. Vid tinget i Arjeplog klagade en same från Sörvästerbyn över att han inte hade höst- och sommarbetesland. Därför ville han vistas söder om Hornavan tillsammans med samerna från Semisjaurs lappby. Häradsrätten frågade ett antal samer från Semisjaur om hur de ställde sig till saken, men ingen ville avstå något land. Trots 32 Ehn 1991, s 39; Isaksson 1967, s 79 f 33 Thurgren 1872, s 169 34 Ågren 1997, s 64 ff 35 1734 års lag. BB Kap I; Ågren 1997, s 70
det beslutade häradsrätten att samen “tills vidare” skulle få “njuta samma förmån av land som andra svenska lappmän” och tillåtas vistas på landen i fråga, men inte få slå läger vid andras visten.36 Denne same blev (och var kanske redan tidigare) så kallad sprintarlapp. Det var den mellersta av de tre klasserna i renskötarsamhället. De fattigaste männen tog arbete som drängar hos rikare samer, ofta mot betalning i renkalvar. Därnäst i rang kom sprintarlappen, som hade en liten renhjord. Han betade sina renar på allmänningsland och kunde tolereras i utkanterna av andras land. Sprintarlappar betalade skatt trots att de inte hade något eget land.37 Den statliga rättskipningen i Lappmarken inleddes av kronans fogdar i mitten av -talet. I en skrivelse från åläggs lappfogden i Lule lappmark att “hjälpa dessa lappar till lag och rättvisa”.38 Fogden registrerar också sin rättskipning genom att ange böter, så kallade sakören, i räkenskaperna. Det gällde oftast smärre brott och smärre summor. I Lule lappmarks räkenskaper finns inga sakören som gäller landfrågor under perioden -. Saköreslängderna för andra lappmarker är inte granskade i sin helhet. Underlagmannen i Västerbotten Jacob Andersson Grubb utövade sitt ämbete vid laga ting i Jokkmokk februari .39 Hans rättegångsprotokoll fördes in i skattelängden. Domböcker finns bevarade först från mitten av -talet. Man skall inte utgå från att mötet mellan den samiska och den kungliga rätten präglades av att statsmakten började agera diktatoriskt via domstolarna. Flera exempel i domböckerna visar att häradsrätten i Lappmarken tog stor hänsyn till samisk sedvanerätt. Häradsrätten frågar ofta de församlade hur den skall döma. Vissa rättigheter får Bondbyns makt 36 Dombok Arjeplog 1772. Tryckt i Prawitz 1967. Bil. 10 37 Hultblad 1968, s 86, 88 38 Bilagt Lule lappmarks räkenskap 1559. Landskapshandlingar. Norrland. Lappmarken (LNL), 1559:8, RA 39 Protokoll bifogat Lule lappmarks räkenskap 1618. LNL 1618:4, RA
endast tas i anspråk “med alla byamännens samtycke”, en viss upplåtelse kan “ej hava förtjänst längre tid än lappskattemännen […] enhälligt däråt nöjts”.40 Det kunde också formuleras så att samerna “sig nöjde förklarade”, att de “ej hade något att påminna” eller att de “däråt nöjes”.41 Allra tydligast lyser samernas inflytande igenom i en domboksnotis från tinget i Jokkmokk . Där förklarade menigheten att den inte ville förlora sin “av gammalt inför domstolen vanliga jämkningsrätt av renbetesland”.42 Att den samiska menigheten hade stort inflytande bör också ha inneburit att nämnden gavs en viktig ställning. Troligen kunde en part som inte var nöjd med den samiska rättsskipningen i byn “överklaga” till häradsrätten. Den möjligheten noteras i det tidigare citerade stycket ur kodicillen till års gränstraktat. Samer dominerade nämnden i häradsrätten till slutet av-talet och i vissa tingslag in på-talet.43 Nämndemännen representerade flera lappbyar. Deras bedömning av tvister inom den enskilda lappbyn bör ha respekterats av samerna. Samerna i häradsrätten har därmed troligen framstått som en högre instans även inom den samiska rättssfären. I 1500- och -talets Sverige rådde osäkerhet om hur man skulle döma i domstolarna. Formellt gällde fortfarande Kristoffers landslag från. Den trycktes om i början av-talet tillsammans med en del andra medeltida lagar. De täckte inte de förändringar som skett i samhällsliv och styrelseskick under hundratals år. Det var man också medveten om och tillsatte flera utredningar för att utforma en mer aktuell lag, men den trädde i kraft först . Hela Europa karakteriserades vid den tiden av tvetydiga och flexibla rättssystem. Furstarna var i regel angelägna att visa att de styrde i överensstämmelse med “gammal, god rätt”. Samtidigt försökte de 40 Dombok. Arjeplog 1673, Jokkmokk 1795. 41 Dombok. Jokkmokk 1772, Lycksele 1773, Arjeplog 1786. Tryckta i Prawitz 1967. Bil. 17, 25, 26 42 Dombok. Jokkmokk 1793. Det omfattande målet tryckt i Prawitz 1967. Bil. 27. Citatet på s 5. 43 Nilsson 1998, s 71-94; Kvist 1989. Uppsats III, s 145. Tvetydig lag
omforma samhället genom olika förordningar. “Såväl Karl IX som Karl XI stämmer in på denna beskrivning. Resultatet blev en blandning av rättsinfluenser från olika håll, och regionala särdrag kunde till och med förstärkas. Lokalsamhället kunde få en ganska stark roll, eftersom det var där kunskapen om vad som var sedvänja fanns och eftersom rättsapparaten var beroende av att lokalsamhället delade med sig av denna kunskap och samtycke”, skriver Maria Ågren.44 I Olaus Petri domarregler från -talet står att “landets sed, när han haver icke oskäl med sig, bör han räknas för lag”. Detta fastslogs också i års lag som tillhöll domaren att döma efter “landssed som ej har oskäl med sig”.45 Domar enligt sedvanerätt kunde rent av ha större rättsverkan än skriven lag.46 I Lappmarken kan sedvanerätten ha fått en särskilt stark ställning. Underlagmannen fick senare titeln justitiarius och slutligen häradshövding. De tre första som upprätthöll denna syssla var från Västerbotten och tillhörde samma familj i rakt nedstigande led. De bodde alla i byn Grubbe i Umeå socken. Den första var den tidigare nämnde Jacob Andersson Grubb som var domhavande-. Han efterträddes av sin son Jacob Jacobsson Grubb. Denne efterträddes av sin son Lars Jacobsson Grubb som ledde häradsrättens förhandlingar till . Det innebär att häradsrätten i Lappmarken leddes av medlemmar av samma familj under de första åren av sin existens. Dessa domare bör ha varit väl förtrogna med den sedvanerätt som gällde i lappmarken.47 Nästan alla mål rörande lappskatteland stannade i häradsrätten. Ett mål fördes till nästa instans, som var lagmanstinget, även kallat lagmansrätten. Det var en regional domstol, som minskade i betydelse efterhand. Samma mål underställdes Svea Hovrätt, men där blev det aldrig avgjort.48 44 Ågren 1997, s 267 45 Rättegångsbalken I:11. 46 Jägerskiöld 1963, s 74 ff, s 168 ff 47 Westin (red) 1974, Del III, s 116 48 Det var det så kallade Haukiniemi-målet som jag behandlar i Kapitel 5.
Häradsrätten behandlade målen om lappskatteland utan inblandning av länsstyrelsen. Om häradsrätten ansett att skattelanden var kronojord skulle den ha hänvisat dem till landshövdingeämbetet. Det var den myndighet som hade hand om frågor rörande kronans jord. I en kunglig resolution understryks detta. Där står att landshövdingen inte skall blanda sig i “privata saker”, däremot skall han skilja kronohemman åt vid ägotvister. Direktivet upprepas året därpå.49 Principen markeras starkt i års landshövdingeinstruktion. Där står att “alla ägotvister mellan kronobönder äger landshövdingen urskilja […] utan att underkasta sådant mål domaren på orten”.50 Samma regel togs in i års lag och preciserades så att om två kronohemman tvistar är det landshövdingens sak. Om ena parten har kronojord och den andra skattejord går målet till häradsrätt. Landshövdingen skall då förordna någon som för kronans talan på ämbetets vägnar.51 Om båda parterna representerar skattejord skall häradsrätten behandla målet. Fram till ungefär sekelskiftet var det häradsrätten som bekräftade att en same innehade ett lappskatteland. Oftast hänvisades till att innehavaren hade någon form av arvsrätt till landet. Så många exempel har dragits fram av andra forskare att det inte finns anledning att infoga någon katalog här.52 Formuleringarna i domböckerna kunde variera. Här ger jag bara ett exempel för att läsaren skall få en allmän uppfattning om hur häradsrätten kunde uttrycka sig. Det berör en lappby i Lule lappmark . Stavningen är moderniserad. “Skattlandet som bröderna Anders Larsson och Anund Larsson i Torpenjaur nu bebor och skattar för, vilket dess avlidne farbror i långliga tider bebott, utan någons åtal och intrång, och därför begär nu dessa lappar fastebrev på sitt nu tillsammans bebodda land, som 49 Tryckt i J Schmedeman 1706 nr 1328. Principerna upprepades i ett kungligt brev till hovrätterna året därpå. a.a., nr 1348 50 Tryckt i Styffe 1852, s 380 51 Rättegångsbalken, 10 kap. 16 §. 52 Förutom Riksarkivets kopiesamling vol 519-526, (RA) se särskilt Holmbäck 1922; Prawitz 1967; Hultblad 1968; Korpijaakko-Labba 1994; Päiviö 2000
är [… plats- och gränsangivelser …] och som ingen i gamla tider medan deras farbroder därpå bebott tillfogat honom något intrång eller men. Fördenskull bliver Anders Larsson och Amund Larsson i Torpenjaur uti deras land härmed stadfäst, att de därtill skola vara berättigat i sin och sina efterkommandes tider, att bebo samma land utan någons åtal och intrång, när de skatten därför erlägger.”53 Kan man säga att samerna ägde sina skatteland under - och- talet? Det beror självfallet på vad man menar med äga. De flesta av oss har ett slags spontan förståelse av begreppet. Redan som barn fick vi lära oss att skilja mellan “mitt” och “ditt”. För jurister är begreppet däremot komplicerat och betraktas i regel som individens förhållande till ett helt knippe av rättigheter. Det kan gälla om man har rätt att fritt sälja företeelsen, om man fritt kan förfoga över den på annat sätt, om man har rätt till avkastningen från den etc. Alla dessa rättigheter har varierat genom historien och ställts samman i olika kombinationer. Det är tämligen fruktlöst att ge sig in på någon teoretisk diskussion av om en viss kombination som gällde hundratals år sedan förtjänar beteckningen äganderätt.54 När det gäller lappskatteland kan man först se på vilka beteckningar samernas rättigheter har i äldre källor. Emellanåt kan man se “äga” i samband med lappskatteland, men ordet hade inte samma betydelse då som nu. Ibland använde man ordet “äga” fast det är uppenbart att det betydde besitta, inneha eller bara ha. “Man kunde också använda ord som egendom och ‘egande rätt’ utan att det alltid betyder riktigt det vi i dag menar med äganderätt utan snarare besittningsrätt”, skriver Maria Ågren angående bondejorden under - talet.55 Därför är det fåfängt att använda ordet “äga” som bevis för hur stark samens rätt var när det gäller lappskattelanden. Språkbruket i Skattemannarätt och äganderätt 53 Dombok. Jokkmokk 1727. Tryckt i Holmbäck 1922, s 77 54 För översiktliga resonemang om olika innebörder av begreppet se Ågren 1997, s 42 ff; Skogh & Lane 1993. 55 Ågren 1995, s 113.
domböckerna växlar mellan “äga”, “nyttja”, “bruka” på ett sätt som inte tillåter några slutsatser om rättighetens innehåll. Det gäller ännu i början av-talet. I Lycksele uppger domboken för att en same “äger land och strand väster Uma träsk”. Samma år anger den i Jokkmokk och Gällivare enbart “vanlig nyttjorätt” eller “uteslutande nyttjorätt”.56 Flera historiker och jurister har hävdat att skattebönders rätt till jorden inte skall betecknas som äganderätt före,57 andra har velat använda det begreppet.58 Det finns ingen anledning att föra någon diskussion om ordval här. Här används inte termen äganderätt om vare sig samernas eller skatteböndernas villkor före . Det skulle bara leda tanken till det som i dagligt tal kallas äganderätt numera och bidra till att skapa oklarhet om vilka förhållanden som faktiskt rådde på den tiden. Om vi tar slutet av -talet som exempel var grundprincipen att skattebondens jord skulle brukas så att den gav kronan, inte innehavaren, största möjliga nytta. Därför fanns så många inskränkningar i bondens rätt till jorden att man inte kan tala om äganderätt i modern mening. Om skattehemmanet inte betalt sin skatt på tre år blev det skattevrak.59 Då bjöds det först ut till bördemännen (d v s vissa släktingar). Om ingen av dem ville ta över hemmanet förvandlades det till kronohemman. Skatterna drevs alltså inte in som normala skulder utan hemmanet förverkades utan värdering och ersättning för nedlagt arbete. Kronans fogdar skulle dessutom förrätta husesyn vart tredje år för att avgöra om bonden vårdade hemmanet tillräckligt väl. Bysamfälligheten bestämde när bonden skulle så och skörda. Han måste i första hand sälja sitt hemman till bördemännen. I andra hand hade kro- 56 Dombok. Lycksele, Jokkmokk och Gällivare 1801, RA. Se även kapitel 5 om 1700-talet. 57 M Bäärnhielm 1970, 1977, 1995, 2000; Winberg 1985, s 1 ff; Ågren 1995, s 110 ff, 1997, s 42 ff 58 Holmbäck 1922; Korpijaakko-Labba 1994 59 Stadgor om skattevrak var i funktion från åtminstone Gustav Vasas tid till 1789. I exempelvis 1688 års instruktion för häradsfogdarna står om skattehemman att “när de i tre år öde legat, erkännes de och införes de för skattevrak eller Krono, och tillåtes ingen vidare skatterättighet”. Tryckt i Styffe 1852, s 59
nan förköpsrätt framför köpare utom släkten. Att klyva hemman eller avsöndra jord därifrån var, med vissa undantag, förbjudet. Att anlägga torp på bondejord var också förbjudet. Att arrendera ut jorden var förbjudet till . I rikets centrala delar hade skattebonden ingen jakträtt. Vissa produkter fick bonden inte förfoga över: bärande träd och mastvirke. En inskränkning som fick stor betydelse i samband med lappskattelanden var att ingen bonde fick besitta mer jord än han kunde bruka.60 Enligt samisk sedvänja var det lappbyns ledning som bestämde om förändringar i landfördelningen inom byn. I regel innebar det att innehavarens barn eller andra släktingar tog över när någon inte längre förmådde bruka sitt land. I domböckerna hänvisas också ofta till en arvsrätt till skatteland. Men häradsrätten kunde underkänna denna arvsrätt och i stället överföra skattelandet till den som hade större behov av området. Häradsrätten kunde också tvinga en same att lämna ett skatteland eller dela det med en annan same därför att den senare behövde mer utrymme för sina renar. Det finns flera exempel i domböckerna. Här ger jag bara några från häradsrätten i Jokkmokk. En same som hittills begagnat ett skatteland tillsammans med andra fick tillåtelse att bruka det enskilt eftersom han hade så många renar. () Två samer anmälde att de behövde betesland. Häradsrätten gav dem dels ett land som blivit öde samt höstbete på ett land som en same tidigare brukat ensam. () Häradsrätten ålade en same att lämna ett av sina land för att en annan same som hade ett litet land skulle få tillräckligt med bete. () Trots att deras förfäder innehaft skattelandet fick två samer lämna det eftersom en annan behövde det bättre. () En same med många renar fick rätt att vartannat år begagna ett land som redan innehades av 60 Almquist 1934, s 106 ff; Winberg 1985, s 1 ff, s 92 ff; Bäärnhielm 1995, s 25. Stadgan om att bonden inte fick ha mer jord än han kunde bruka själv var införd i Kristoffers landslag från 1400-talet, Konungabalken 30:2. Behovsprövning
andra. () Häradsrätten upphävde en inrymning från eftersom den som då fått landet var “alldeles avsigkommen”. En annan same med många renar behövde det och fick det. () En same med många renar gjorde anspråk på ett land som brukades av fyra andra. Han fick ensamrätt eftersom två av brukarna inte hade rätt till landet, en var utfattig och den fjärde hade ett annat land som räckte för hans renar. () Två samer förbjöds begagna ett skatteland tillsammans med en stor renägare eftersom han behövde hela landet själv. ()61 Denna behovsprövning har flera forskare tolkat som ett bevis för att samerna inte hade någon verklig skattemannarätt till sina land.62 Andra har menat att behovsprövningen vuxit fram parallellt med uppfattningen att lappskattelanden var kronans egendom, men utan att den ena varit orsak till den andra.63 Behovsprincipen skulle även i det fallet ha försvagat lappskattelandens status som skattejord.64 Men liknande åtgärder förekom även i den odlade bygden utan att skattemannarätten ifrågasattes. Det gällde särskilt Norrland. Omfördelning av skattejord enligt behovsprincipen kunde föras ända upp till Svea Hovrätt.65 Behovsprincipen blir vanligare i Lappmarkens domböcker under senare delen av-talet. Det kan finnas flera anledningar och det kan inte uteslutas att det speglar en förändring av rättspraxis. Men det kan också handla om vad häradsrätten ansåg sig behöva registrera i domboken. I kodicillen markerades särskilt att häradsrätten skulle ta hänsyn till så kallad lapprätt och “lapparnas sedvänjor”. Domstolarna i lappmarken kan ha sett det som mer angeläget att Flera förklaringar 61 Belägg ur domböckerna för Jokkmokk respektive år. Korta referat i Hultblad 1968, s 369, 370, 375 (2 st.), 387, 397, 422 62 Se Hultblad 1968, s 84 63 Prawitz 1967, s 19 ff 64 Kvist 1985. Uppsats 4, s 32. Se även Hultblad 1968, s 90 65 Ågren 1997, s 188, s 319 (not 66)
notera omfördelningar enligt samisk sedvana efter då de tillhölls att ta hänsyn till lapprätten. En annan orsak till att behovsprincipen visar sig i domböckerna kan vara att renskötseln utsattes för påfrestningar under senare delen av -talet. Orsakerna är svårutredda. Men vi vet att åtminstone Lule lappmark drabbades av omfattande rensjukdomar. Å andra sidan uppstod det samtidigt trängsel på skattelanden uppe i fjällen. Det kan ha skapat nya behov av omfördelningar av land.66 Ingen av dessa tre förklaringar utesluter någon av de övriga, men källmaterialet räcker inte till för att avgöra frågan. Behovsprincipen bör också ha varit nödvändig därför att renskötseln inte var någon statisk näring. En same kunde ha ett stort skatteland och många renar, men några år senare bara några få. Kanske övergav han då sitt land och drog till norska kusten. Den som hade ett litet land kunde lyckas bra i renskötseln och behöva mer betesmark. Vissa samer hade inga land alls utan fick försöka hålla sina renar på allmänningslanden, i hopp om att så småningom få sig tilldelade ett eget land. Med de stora och snabba växlingarna i renskötselns utfall måste landfördelningen med nödvändighet vara flexibel inom byns ram. Filip Hultblad understryker detta i sin ingående kulturgeografiska inventering av skattelanden i Lule lappmark fram till mitten av- talet. Han menar att skattelanden i fjällen var relativt få och stora vid slutet av 1-talet och början av -talet. Sedan inleds en kamp om betesmarker i takt med att antalet fjällsamer ökar. Landen klövs, blev relativt små och splittrades på flera ägare. Från -talets mitt började antalet fjällsamer minska och var mellen/och/ av vad de varit. Detta ledde till att de som var kvar kunde syna in mycket stora skatteland i fjällen.67 Alla dessa förändringar skapade en instabilitet i systemet med lappskatteland. Men frånsett något enstaka undantag har alla omfördelningar skett inom lappbyns ram. 66 Om krisen se Kvist 1985. Uppsats I. 67 Hultblad 1968, s 90 f; Kvist 1985. Uppsats I.
Både bondbyn och lappbyn hade alltså möjlighet att ingripa i jordfördelningen inom byn och få häradsrättens stöd för det utan att skattemannarätten ifrågasattes. Behovsprincipen stämmer dessutom väl överens med det samiska siida-samhällets system för landfördelning, som var sedvanerätt i Lappmarken. Häradsrätten baserade sina domar om lappskatteland på det samiska samhällets sedvanerätt. Den utgjordes av de principer för fördelning av land som tillämpats i det samiska siida-samhället. Därmed fick lappbyn ett stort inflytande över häradsrättens domar. Vi vet att lappbyn hade sin egen domstol. Troligen fungerade häradsrätten med sin samiska nämnd dessutom som en högre instans dit man kunde “överklaga” byarättens avgöranden. Denna möjlighet nämns även i kodicillen till års gränstraktat. Vid den tiden utgjorde samer majoriteten i häradsrättens nämnd. Eftersom samer från flera byar satt i nämnden kan den samiska menigheten ha betraktat den som en högre instans även inom den samiska rättssfären. När det samiska systemet för landfördelning tillämpades av häradsrätten kom det att motsvara skattemannarätt i det svenska rättssystemet, inte minst på grund av att det var just häradsrätten som formellt bekräftade avgörandena om landfördelning. Särskilt under senare delen av -talet registreras ett slags behovsprincip i domböckerna. Även den grunden för landfördelning stämmer överens med den ursprungligt samiska. Det kan finnas flera anledningar till att behovsprincipen börjar registreras just då. Bland annat hade häradsrätterna fått direktiv att rätta sig efter “lapparnas sedvänjor” i mitten av -talet. Det kan ha gjort det mer angeläget att föra in en behovsprincip i domböckerna, även om den hade tillämpats tidigare. Man måste också beakta att lappskattelandsindelningen var ett flexibelt system inom lappbyns ram och att renskötselns konjunkturer växlade. Slutsatser
Även i den odlade bygden hade bykollektivet länge en överordnad rätt till den jord som skattebönderna brukade. Även där kunde emellanåt ett slags behovprincip tillämpas utan att skattemannarätten ifrågasattes. Det är sannolikt att lappbyn hade en liknande ställning i Lappmarken.
Kronan börjar beskatta Innan staten började agera i lappmarken sköttes en stor del av det samiska samhällets handelskontakter med omvärlden av birkarlarna. De var storbönder som bodde nere i Bottenvikens kustland och hade privilegium på att sköta handeln med samerna samt att ta upp skatt från dem. För detta betalade birkarlarna en avgift till kronan.68 Vi vet inte om birkarlarna tog upp någon skatt eller hur de behandlade samerna i övrigt. Berättelser om att de skulle ha varit hänsynslösa förtryckare och utplundrare saknar stöd i några samtida källor och kan närmast betraktas som folksagor. Ett enkelt förnuftsresonemang utesluter att birkarlarna skulle ha ägnat sig åt något systematiskt övervåld. Birkarlarnas rikedom vilade på handeln med samerna. Den kunde inte genomföras med våld. Det skulle ha inneburit att birkarlarna tvingats jaga runt efter samer i hela Lappmarken. Vi vet att samerna flydde till Norge eller Ryssland när de blev utsatta för alltför hårda pålagor under -talet. Om inte birkarlarna uppförde sig någor- 68 Det så kallade birkarlaproblemet diskuterades i nationalistiska termer av finska och svenska forskare under tiden mellan första och andra världskriget. Frågan om de ursprungligen var finnar eller svenskar anses numera överspelad. Se Wallerström 1995, s 239 ff
lunda anständigt vid transaktionerna kunde samerna sälja sitt pälsverk och sin torkade fisk där. Hela grunden för birkarlarnas rikedom hade ryckts undan om inte samerna handlat frivilligt med dem. Om birkarlarna tog upp någon skatt kan det inte ha varit mer än en måttlig omsättningsskatt, kanske ett slags “entréavgift” till marknadsplatsen. Kronan gjorde en del trevande försök med skatteuppbörd i Lappmarken några decennier in på-talet, men det var först när Gustav Vasa sände ut en fogde för att undersöka skatteunderlaget som han upptäckte att birkarlarnas avgift bara motsvarade en bråkdel av vad som kunde tas ut i pälsverk och torkad fisk. Vid mitten av - talet införde kungen därför ett nytt beskattningssystem med statliga fogdar. Till att börja med var alla fogdar birkarlar.69 Men nu hade kronan fastställt skattesatserna och som fogdar hade de redovisningsskyldighet. Deras räkenskaper kontrollerades noggrant i den kungliga kammaren. De fick också köpa in pälsverk för kronans räkning samt upprätta skattelängder familj för familj. Ett omfattande material från fogdarnas verksamhet finns bevarat fram till . Från till mitten av -talet har vi inget kameralt källmaterial för Lappmarken.70 Det beror på att skatteuppbörden arrenderades ut. Detta experiment genomfördes i nästan hela Sverige. Det innebar att kronan fastställde skattesatsen och kontrollerade att den inte överskreds. Privata arrendatorer uppbar skatten, vanligen i naturaprodukter enligt kronans fastställda värdering. De betalade in skattesumman i pengar till kronan. Sedan kunde de sälja varorna och förhoppningsvis få ett högre pris för dem på marknaden.71 Hur detta system fungerade i Lappmarken vet vi inte. Under normala förhållanden var fogdarna tämligen framgångsrika i att få in skatten. Den var inte heller särskilt betungande. Äldre tiders lappbyar samlades på en viss plats under vintern för att upprätthålla 69 Om kronans fogdar och skattelängderna se Lundmark 1982, s 78 ff. 70 I en del lappmarker gällde detta till 1641. 71 Westin (red) 1965, s 256 ff
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=