hända erinrade han sig Gustaf Rosenhanes ord vid den då avslutade års riksdag, att den gällande lagstiftningen fått “utseendet av en sönderbruten marmorvägg, lappad med små gråstenar”. För sitt verk uttryckte Stiernhöök i dedikation fruktan, att om utgåvan - som eljest i sig själv ligger i dunklet och kommer att gå in i mörkret och glömskan - förtjänar något ljus, den må erhålla det från glansen av “vår uppgående sol”, när Konungens namn framträder å dedikationsbladen. Även om Karl XI blev en kraftfull regent, kunde varken hans namn eller gärning bidraga mycket till Stiernhööks berömmelse. De la Gardie var redan en åldrad man, och makten gled honom snart ur händerna även om han blev president i Svea hovrätt, och han drabbades under sina sista år av förmyndarräfsten och den stora reduktionen. Det blev icke Johan Stiernhöök förunnat att länge njuta frukterna av sitt livsverk. Dess fullbordan och utgivning hade tärt på krafterna och livslusten. Sonen Andreas var upptagen av häxprocesserna och sonen Johan av sin hustru Helenas sjuklighet och sonen Olof insjuknade. Under dog Helena den mars, Olof den maj, Johan själv den juni. Därmed blev det också honom besparat att uppleva, hur verket kom i skymundan av den blomstrande forskningen inom fornhistorien, dess språk och litteratur, dess gravar och monument. Hans verk blev i sin latinska språkdräkt snart tillgängligt endast för forskarna, och de fann sällan anledning att åberopa boken som källa. I förarbetena till års lag finner man få spår av hans rättshistoriska utredningar. Icke desto mindre omtalas Johan Stiernhöök av sin sondotters sonson den unge Anders Schönberg (-) senare känd somseklets store historiker som “denna lärda och för sin år i Stockholm utgivna bok odödelige mannen”. Schönberg nämner också, att Stiernhööks bild förvaras på det Akademiska biblioteket. Sannolikt är det just detta porträtt som nu hänger i Juridiska fakultetens sammanträdesrum i den byggnad som nu kallas Oxenstiernska huset efter Eftermälet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=