rad vantrivsel med mera välanpassade och framåtsträvande arbetskamrater. Hur som helst fick han ännu ett erbjudande, som han varken vågade eller ville motstå: att inträda som ofrälse assessor i Åbo hovrätt. Han var redan genom sina kunskaper och erfarenheter och med ställningen som gymnasielektor etablerad för äktenskapsmarknaden och nådde med utnämningen till assessor ett avgörande steg mot adelskap. Detsamma gällde för Göran Olofsson som troddes ha finare härkomst. Han ingickäktenskap med Cecilia Burea, dotter till kyrkoherden på Gråmunkeholmen (Riddarholmen) i Stockholm Laurentius Engelberti, broder till Andreas, Jonas och Olof Bure(us). De blev samma år befordrade till assessorer, Göran i Dorpat och Johan i Åbo. Göran, som fick sin uppgivna, nobla börd bekräftad genom förnyelsen av adelskapet (under namnet Stiernhielm) stannade i Estland till , då han blev hovrättens förste vice president, men han kom aldrig att tillträda som sådan, eftersom han kallades till Stockholm att efterträda sin svåger Jonas Bure d ä (-, adlad ), som riksarkivarie och inträda som riksantikvarie. Johan stannade icke fullt lika länge i Åbo, eftersom hans verksamhet inom kansliet krävde närvaro i Stockholm. För den ofrälse godsägaren och handelsmannen på Söderby och hans hustru var Johan Olofsson inom kretsen av dem, som de kunde godtaga som make till sin dotter Carin. Troligen fick de genom prosten i Fellingsbro, som var svärfader till Johannes Rudbeckius, besked om Johans lämplighet och kanske genom kungl kansliet om hans möjligheter till karriär. Säkerligen ville modern, vars hälsa vacklade, snart se sin andra dotter i brudstol, och från Johans släkt fanns ingen anledning till betänkligheter. Visserligen hade Göran Olofsson, som räknades som frälse och hade lysande framtidsutsikter, gjort ett bättre parti genom att gifta in sig i släkten/ätten Bure, men för Johan var Carin god nog, särskilt om det rådde ömsesidiga sympatier. Hennes Äktenskapet och tiden i Åbo
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=