i Stora Tuna, som redan hade tingsplats och kungsgård och var samlingsplats för Dalknektarna. Några gick händelserna i förväg och kallade sig biskop till Tuna och Johan Stiernhööks kusin kyrkoherden i Rättvik kallades mera än på skämt Dalabispen. Med Gustav Vasas död hade emellertid de stolta planerna blivit skrinlagda, som det synes för alltid. I stället växte makten i Dalarnas och Västmanlands bergslager hos ägarna och arrendatorerna av fyndigheter av malm innehållande järn, koppar och silver och av hyttor och kvarnar längs Dalälven och andra vattendrag. Allt mäktigare blev även de faktorer och handelsmän som för kronan, på uppdrag av ägarna och arrendatorerna eller för egen räkning fraktade och försålde obearbetad metall och smidesprodukter eller ombesörjde, att de försålda varorna nådde köparna inom eller utom riket. Kronans och enskildas rätt tillvaratogs av de faktorer, som vunnit anställning i köpstäderna eller på betydelsefulla orter ute i Europa. Carin Stiernhööks fader var en av dessa framgångsrika handlande, många andra av utländsk härkomst, som i landsorten kom att utgöra en samhällsgrupp, likvärdig med borgerskapet i städerna. Ännu en grupp av kunniga män skapade sig en maktställning i kronans tjänst. Det var myntmästarna och myntproberarna, ofta inkallade från kontinenten, som i kronans tjänst också anlitades för industriell förädling av silver, koppar och järn. Rätten till tronen bestämdes i arvföreningar, antagna av ständerna , och, medan kyrkans troslära och verksamhet blev reglerad i års kyrkoordning, återställd genom Uppsala mötes beslut . Eljest gällde ännu den medeltida lagstiftningen med Landslagen och Stadslagen, låt vara med allt flera ändringar och tillägg. Rättskipningen tillvaratogs av de där föreskrivna domstolarna, på landsorten dock vanligen av lagläsare eller underdomare, som blivit satta i de höga domarnas ställe. Sålunda var Johan Stiernhöök under tiden som assessor i Åbo genom ett decennium även underlagman i Norr- Domstolarna och förvaltningen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=