officerare och ämbetsmän än mot arbetare och hantverkare. Den lutheranska tyska församlingen i Stockholm med Sta Gertruds kyrka åtnjöt orubbat förtroende, och den finsktalande befolkningen i Stockholm fick hålla egna lutheranska gudstjänster, så småningom i egna lokaler. Icke allt gick till spillo med Reformationen. Kvar stod den kyrkliga adminstrationen med stiftindelningen. Biskopen, som tillsattes av konungen, härskade över sitt stift och förvaltade det tillsammans med (det tidvis försvagade) domkapitlet. En viktig uppgift var tillsättningen av kyrkliga befattningar i stiftet. Själv övade biskopen genom visitationer tillsyn över präster och lärare och förhandlade med socknarna om skollokaler. I församlingarna, som sammanföll med sockenindelningen, hade kyrkoherden ansvaret och fick i ökande omfattning till sitt biträde en kaplan eller komminister. Socknen ställde gårdar till förfogande som boställen för pastorn och komministern, och det gav dem deras försörjning. Den var ofta knaper för komministern och hans familj och ibland riklig för kyrkoherden och hans hus. Tillfälliga präster inhystes ofta hos kyrkoherden och vid dennes död hos hans änka under hennes nådeår. När den tiden var till ända, stod hon och barnen på bar backe, om man icke i förväg skaffat sig annan bostad och försörjning. I socknen framstod kyrkoherden som en representant för makten. Han vårdade sig om menigheten, kontrollerade församlingsbornas deltagande i gudstjänster och husförhör och förde bok över missförhållanden och försumlighet. Han ansvarade för alla kyrkliga förrättningar från vigsel och dop till jordfästning och såg till att föreskrifterna härom blev iakttagna. Adeln sökte förhindra äktenskap mellan adliga och ofrälse och kyrkan skulle upprätthålla förbudet mot kusinäktenskap. I båda fallen kunde tillstånd inhämtas från högre ort, för adeln hos kungen och för de ofrälse hos biskopen. Något hinder för giftermål mellan styvbroder och styvsyster fanns icke, och det förekom även inom prästerskapet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=