acceprera eden som bevis hade den hyst \ issa dubier om dess pålirligher." Den svenska rätten ga\' målsäganden en \ iktig roll s('>m stred mot kt rkans nva idéer om ink\ isitoriska ex o^r/h-startade processer. Dessutom \ ar t\ å vittnen ofta nödvändiga för att kunna åtala till exempel för helgedagsbrott eller försummelse a\ vissa k\’rkliga botövningar, fast de anklagade ändå kunde värja sig med edsmän.'' Dessutom v ar äv en biskopens länsmans befogenheter begränsade på ett sätt som klart skilde sig ifrån motsvarande ämbeten i det övriga katolska Europa. \ issa landskapslagar tillät biskevpens länsman att åklaga för äktenskapsbrott bara ifall maken eller makan offentligt beskyllde den andra fÖvr brottet, eller om missgärningen var notorisk."' Dvlika restriktioner torde inte ha funnits i det övriga löiropa. .Vtminstone kännerJames A. Brundage, författare till den monumentala boken "Law, Sex, and ('hristian Soeietv' in Medieval Lunvpe" inte till fall där de biskopliga anklagarnas händer skulle ha bundits på samma sätt som i Sv erige, i så tvpiska och allmänna ex ()lflei(>-m^^\ som äktenskapsbrotten v ar.” Av en i v issa grov a brott som dråp - som tillhörde den v ärldsliga rättens kompetens - accepterades den kvrkliga andliga boten istället för andra straff eller som supplementärt straff Detta tillhörde inte den egentliga juridiska sfliren utan var en del av kyrkans själavårdande kompetens. Om målsäganden var nöjd med den kompensation han erbjöds och inte insisterade på dfidsstraff, kunde dråparen först skickas att ta uppenbar skrift och sedan på pilgrimsfärd antingen inom riket eller utomlands. Stockholms rådstugurätt skickade åtminstone en manlig äktenskapsförbrvtare och flera dråpare på pilgrimsfärd till Sankt Jakobs grav i Santiago de Oompostela.” Straffaktiga pilgrimsfärder, som måste ha närmat sig landsförvisningsstraff på flera år, hittas även i förlikningsbrev mellan dråparen pa ena sidan och offrets släktingar på den andra. Ktt exempel på detta hittas från 80
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=