endast den ena t}’pen a\ dessa frågor som kan besvaras \ erenskapligt. Frågor om gällande rätt har svar som har fastställbara sanningsvärden och hör därför hemma inom den rätts\ etenskapliga diskursen. De rättspolitiska frågornas s\ar saknar däremot fastställbara sanningsvärden och hör följdriktigt inte hemma inom tlen rätts\etenskapliga diskursen Det är sålunda förekomsten av ett fastställhart sannings\ ärde som a\gör om en fråga kan besvaras vetenskapligt eller ej. Frågor omhur rätten borde \ ara utformad dc Icgc fcrauhi låter sig enligt detta synsätt inte avgöras på sedvanligt vetenskapligt maner, dvs. i formen av sanna eller falska utsagor. Rättspolitiska rekommendationers "sanning" eller lämplighet av görs därför snarare utifrån andra kriterier, som t.e.x. intresse- tich lämplighetsavvägningar, än utifrån sanningen hos rättsvetenskapliga satser. 1 lärmed kan man äv en ställa upp vtterligare en hypotes, nämligen att 1 lägerströms kritik av den "ologiska, overkliga och metafvsiska rättsv etenskapen" äv en innebar kritik av en rättsv etenskap som inte höll rågångarna mellan Icx luta och lex fcrcuda klart markerade, dv s. kritiken avsåg en naturrättsligt inspirerad rättsvetenskap. Denna tankegång kan, om man har den klassiska naturrättsläran i åtanke, visa sig vara fruktbar för vidare undersökningar. Naturrättsläran skilde traditionellt sett inte mellan det som vi idag kallar för hx lata (vch Itx fcrnida. Båda argumentationsgrunderna v ar på grund av den klassiska naturrättslärans metod omöjliga att skilja åt. Denna oförmåga att skilja på argumenten berodde på det faktum att den förnuftiga rätten, i form av rättens natur dels ansågs utgöra rätten så som den var i sig enligt sitt v äsen, oberoende av positiv rätt och dels ansågs utgöra den ideala rättsordningen v ilken den positiv a rättsordningen horde sträva efter att förverkliga. Fn sannskvldig sammanblandning av varat och börat. 122
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=