Som redan konstaterats är diskrepansen fortfarande oa\ gjord. Det \ erkar \ ara en teon-tisk omöjlighet att f(’)ra en hållbar argumentation för henådningsinstitutionens position inomden moderna rätten och inom rättstatens ramar. Benådningsinstitutionen borde förstås just som en historisk relik från den tidignutderna tiden, präglad a\' politisk absolutismoch naturrättsliga tankar. \ ad följer av detta.- Kanske ingenting. Att föreslå ett upphävande av benådningsinstitutionen \(vre kanske naiv t. I praktiken har ju institutionen fatt framleva relativt strörningsfritt. Kanske är det bara bra att v i behåller henådningsinstitutionensomen påminnelse om det faktum att rätten inte alltid - inte ens den moderna rätten - behfner \ ara rationell, logisk, formell, förutsägbar, osv. Benådningsinstitutionen borde sålunda frigöras från sina rättsliga (och politiska) drag och enhart förstås som ett metlel att \ isa rent moraliska känslor såsom medlidande. Benådning borde \ idare fcirstås som en gåva vars givande inre behöver några uttrvckliga skäl, som fallet är inom till e.xempel priv aträtten.’’' Ivfterskänkning av fordran behöver ju ingen motivering.''’ Benådningens innersta väsen ligger just i dess e.xceptionella karaktär, i dess singulära natur. Därf(’)r måste benådningen alltid betraktas som ett undantag, annars riskerar den att bli någonting annat - rätt eller politik, lacques Derrida har skrivit träffande att: "le pardon pur et inconditionnei, pour avoir .son sens propre, doit n'avoir aucun sens, aueune finalité, aucun intelligihilite ineine. *» M .\ven om benådningen - eller snarare bruket av' den - inte måste ha ett svfte, ingen ratio, så har den dock en betvdelse. Frant;ois Ost har behandlat förhållandet mellan tiden och rätten. 1 lan anser att o rätten innebären paradox mellan det förflutna och framtiden. A ena sidan finns det en skyldighet att minnas men å andra sidan finns rätten 112
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=