Finland: den är nedskriven med Magnus Erikssons landslag i Codex Aboensis. 50 DS V, dok. 3877, s. 393-394. 51 14.10.1486 och 16.10.1486, S7T1483-1492, s. 171-172. 52 Se t. ex. DL, Kk 15 § 8, s. 27; Hälsingelagen (HL) i SLL ttl, Kk 15, s. 268-269, jfr SdmL, Kk 15 §3 och GB 4 och §1, s. 22, 66: biskopen och målsägaren var de ända som fick mottaga böter. 53 Inledning, SLL V, s. xiv-xv. 54 VgL II Lyd. Ex. 121, s. 411. Se även Dalalagen (DL) i SLL II, Kk 9 §3, s. 7. 55 DL, Kk 9, s. 7, jfr Västmannalagen, Kk 19, s. 14, som säger uttryckligen att bara biskopen eller hans representant fick väcka åtal för äktenskapsmål och incest. 56 MELL, HB 4, s. 214; KrLL, HB 5 och §1, s. 132-133; MESL, HB 3, s. 232-233; Söderköpings lagbok 1387, HB 3, s. 98. Bjärköarätten innehåller ingen paragraf om bigami. 57 DS V, dok. 3877, s. 393. 58 MESL, GB 10, s. 43; Söderköpings lagbok 1387, GB 10, s. 19-20. 59 Högmålsstadgan 1439, i Biärköa Rätten / Then äldsta Stadz Lagi Sweriges Rike - -, red. Johan Hadorph. Hendrick Keyser, Stockholm 1687, s. 45-46; Bjarne Larsson, s. 123-127. jag tolkar inte stadgan från år 1439 som ett försök att "kompensera landslagens brist på kyrkobalk". Stadgans gränsdragning gynnade knappast kyrkan eftersom dess jurisdiktionella kompetens begränsades i jämförelse med landskapslagarnas kyrkobalkar. Därför anser jag att den knappast kan kallas en produkt av kyrkans makt även om den klarlade gränserna mellan domsrätterna. jfr Åqvist, Gösta, Kungen och rätten. Studien till uppkomsten och den tidigare utvecklingen av kungens lagstiftningsmakt och domsrätt under medeltiden. Rättshistoriskt bibliotek, 43. Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin, Lund 1989, s. 137. 60 KrLL, HB 5 och 14, s. 132-133, 135. 61 F/MDV, dok. 4527, s. 431-432. 62 Se t.ex. Takala, Martti, Lex Dei - Lex Politica Dei: Lex Politica Dei -teos ja Kaarie IX: n lainsäädäntö. Suomen Kirkkohistoriallisen Seuran toimituksia 160. SKHS, Tampere 1993. 98
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=