98 Texten finns i Avtalsgrundande rättsfakta, en liten bok Grönfors skrev på sin ålders höst och somgavs ut första gången 1993 (och igen 2013, postumt – varvid den av förlaget förutsatta efterfrågan på omtrycket kan tas till intäkt för bokens ställning och inflytande). Boken syftade till att problematisera, komplettera och ompröva grundläggande avtalsrättsliga strukturer och tankesätt.228 Till de strukturer det fanns skäl att ompröva räknade han alltså den om att avtalet bara påverkar dess (två) parter – varvid han menade att en symbol för denna struktur fanns i det romerskrättsliga obligationsbegreppet, sådant det kommer till uttryck i Justinianus, Institutiones 3.13 principium. I den här texten ska vi uppehålla oss något vid den mycket väletablerade historieskrivning Grönfors anspelar på i citatet, och alltså rikta blicken mot det historiens dunkel han nämner. Det handlar här om att försöka värdera ett samtida argument, genom att undersöka grunden för detsamma. Det synes mig nämligen mindre övertygande att använda sig av en förment historia som argument, oberoende av riktning, om historieskrivningen man lutar sig emot är en del av en tredjemansavtalets tidiga historia 226 Här har Grönfors en not, med innehållet: ”E Weiss, Institutionen des römischen Privatrechts (2 uppl. 1949), s. 261 med not 1. Ett annat tidigt uttryck för samma tanke är Gaiusfragmentet D 3, 5, 38, enligt vilket ingen förpliktelse kan åläggas någon utan den förpliktades samtycke. En berömd sentida variant är lagbudet Code civil art 1165: Les conventions n’ont d’effet qu’entre des parties contractantes [Avtal påverkar inte andra än de kontrakterande parterna]”. 227 Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, s. 81 (2013: s 129; jfr nedanstående not). Se även Weiss, Institutionen des römischen Privatsrechts s 261 och jfr Schulz, Classical Roman Law s. 455 ff. 228 Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 och 2013. (Sidhänvisningar sker till båda upplagorna, på sätt som exemplifieras i noten ovan.) Se även Lehrbergs kritiska anmälan av boken i SvJT 1996 s 461 ff, och jfr Samuelsson, Tolkning och utfyllning s 88 ff som analyserar Grönfors position och dess betydelse. Jfr även Zackariasson, Direktkrav s 162 ff, som på s 165 (syrligt?) menar att Grönfors lära om avtalsgrundande rättsfakta ”tvingas rucka på allmänna avtalsrättsliga principer” på ett sätt som inte utan vidare framstår som önskvärt, särskilt inte då det för de fall (som rör direktkravssituationer vid transportavtal) som där behandlas finns andra alternativ (typ: direktkrav) för att åstakomma en rättspolitiskt önskvärd ordning. varigenom en person blir skyldig att prestera till en annan person respektive denne andre blir berättigad att kräva prestation av den förste (I 3, 13 pr). Varifrån denna begreppsbestämning härrör i sin tur är inte med säkerhet bekant.[226] Tvåsamheten i avtalsbegreppet förlorar sig i historiens dunkel ”227 1.3. Plan
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=