oskar mossberg att avtalsverkningarna begränsar sig till parterna går långt tillbaka,223 och för att argumentet ska framstå som vägande är nog detta förhållande minst lika viktigt som vilka nutida skäl som kan anföras till stöd för detsamma. Påståendet har länge upprepats – och i den mån det är sant, sommänniskor tror på, har också varje upprepning varit ägnad att stärka dess sanningshalt.224 Principen kan därmed sägas ha viss hävd. Denna hävd påtalas också ofta och synbarligen gärna när principen förs på tal, varvid det fullt regelmässigt hävdas att bara parterna-principen hävdar sitt ursprung i antikens romerska rätt.225 Ett för avtalsrätten paradigmatiskt exempel har erbjudits av en av den svenska avtalsrättens giganter: Kurt Grönfors, som väljer att inleda ett kapitel om Trepartsavtal och flerpartsavtal med orden: 97 223 Se t ex Cohn, Studier til Læren om Tredjemansretshandler med særligt Hensyn til dansk Ret, TfR 1914 s 1: ”Formuerettens kunstfærdigt opbyggede System har ikke Plads for Tredjemands-retshandlerne; de forstyrrer Harmonien og den afbalancerede Ligevægt, hvormed de andre Dele er indpassede i hinanden.”, eller Lundstedt, Aftal angående prestation till tredjeman s v f, som i samband med att han, enligt sin egen uppfattning, lanserade tredjemansavtalsterminologin i svensk rätt anförde: ”Man kunde kanske emot vår föreslagna terminologi göra den anmärkningen, att uttrycket tredjemansaftal i sig innebär en motsägelse: då med »tredjeman» afses just en person som står utanför ett aftal mellan kontrahenterna, så skulle det verka paradoxalt att tala om ett tredjemans-aftal.” (sista avstavningen i original) – varpå Lundstedt lägger ungefär 250 sidor på att förklara hur det kan komma sig att tredjeman får en rätt enligt andras avtal. 224 Så kan man t ex få för sig att Nietzsche har en poäng (även om han inte fångar hela sanningen, och även om tonläget som vanligt är högt) när han utbrister: ”Vad är alltså sanning? En rörlig här av metaforer, metonymier, antropomorfismer, kort sagt en summa av mänskliga relationer somhar stegrats poetiskt och retoriskt, tolkats, smyckats, och som efter långt bruk förefaller fasta, kanoniska och bindande för ett folk: sanningarna är illusioner, och man har glömt att de är det. Metaforer som blivit slitna och kraftlösa, mynt som har förlorat sin bild och nu är att betrakta sommetall, inte längre sommynt.” Nietzsche, Om sanning och lögn i utommoralisk mening s. 507 (Samlade skrifter,Bd2). För en försiktigare, men alltjämt kärnfull och slagkraftig framställning av ett retoriskt (Perelman-inspirerat) sanningsbegrepp, se Rosengren, Doxologi: En essä om kunskap 2002; jfr även Rosengren, Psychagogia – konsten att leda själar: Om konflikten mellan retorik och filosofi hos Platon och Chaïm Perelman, 1997 (2 uppl 2015). 225 Se t ex vidare nedan strax nedan om Grönfors; Svante O Johansson, Direktkrav i senare tids rättstillämpning, Fs Håstad s 291; Zimmermann, The Law of Obligations s 34 ff och vidare nedan. - ”Begreppet avtal är sedan gammalt fast förankrat i föreställningen om en bundenhet för enbart två personer. I den romerska rättens mest berömda definition av obligationsförhållandet anges detta som ett rättsligt band (iuris vinculum),
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=