96 (ethos). EftersomHDhar som sin uppgift att utlägga denna rätt, kan vi ta utsagan som en per definition representativ representation av den samtida rättsliga diskursen – och med det mena att beskrivningen är rättvisande. Som den citerade passagen illustrerar brukar alltså bara parterna-principen operationaliseras argumentativt (som argument) inom ramen för rättslig argumentation. Som annan argumentation kommer dock den som grundas ibara parterna-principen att vara beroende av de premisser på vilka den uttryckligen eller implicit, bygger. När bara parterna-principen anförs för att legitimera olika utfall i konkreta fall och frågor förutsätts därmed att denna princip, i sig, är legitim. Närmare bestämt såtillvida att den legitimt kan adresseras för att berättiga argumentationens utfall, vilket alltså kan vara, och inte sällan är, att tredjeman ska sakna rätt enligt andras avtal. För att sådana utfall ska framstå som välgrundade förutsätts alltså att argumentet inte är grundlöst. Vänder man blicken mot de samtida källorna framstår det nog snart också som tämligen uppenbart att argumentet inte är grundlöst. Den som hävdar något annat kommer ofrånkomligen att ställas inför en pedagogisk och retorisk uppförsbacke av det brantare slaget. De källor vari principen vinner stöd är legio, och den uppfattning dessa källor ger uttryck för utbredd.220 I tillägg till detta källstöd kan man också anföra sakskäl, av till exempel rättspolitiskt slag till stöd för principen.Det gjordeHDi det nämnda fallet, när domstolen följde upp den ovan citerade passagen om att ”[a]vtalet har alltså en subjektiv begränsning”, med en upplysning om att: Källstöd, och ett allmänt intresse av ordning och reda, kan alltså uppbådas till stöd för principen.222 Det kan därtill noteras att påståendet om tredjemansavtalets tidiga historia 220 För att tillfredsställa den vidskeplige nöjer vi oss med sju källor: Se t ex J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt 10 uppl s. 260; S O Johansson, Kommissionslagen s 292 ff; Zackariasson, Direktkrav s. 38 (och passim); van der Sluijs, Direktkravsrätt vid ansvarsförsäkrings. 107;Lindskog, Betalning 2 uppl s. 230;Grönfors, Ställningsfullmaktoch bulvanskap s. 9 eller Adlercreutz, Gorton & Lindell-Frantz, Avtalsrätt I 14 uppl s. 163 ff. Se i tillägg till dessa sju moderna källorna vidare nedan, passim. 221 NJA2012 s 697, HD:s domskäl p 13. 222 Det finns fler skäl, men dem behöver vi inte gå in på i detta sammanhang. Det finns fler skäl, men dem behöver vi inte gå in på i detta sammanhang. Se istället Mossberg, Avtalets räckvidd I: Om avtals tredjemansverkningar, särskilt vid tredjemansavtal och direktkrav, Uppsala 2020, kap. 5. ”De motiv som uppställs för denna regel är i dag främst att den bidrar till att upprätthålla klarhet i rättsförhållanden genom att part håller sig till sin medkontrahentt ”221
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=