oskar mossberg Något liknande kan sägas om den historia – ett uttryck som här och i det följande används avsiktligt flertydigt (amfiboliskt) – vilken vi här intresserar oss för. Vi ska nämligen bekanta oss, om än, givet det tillgängliga utrymmet, helt ytligt, med en del av obligationsrättens historia. En del som rör avtals tredjemansverkningar. Till förmögenhetsrättens grundläggande glossarium räknas nu en allmän princip, en grundsats, som ofta kallas principen om avtals subjektiva begränsning.219 Denna princip brukar åberopas när potentiella tredjemansverkningar förs på tal, och får då i, och som, regel legitimera en huvudregel, av innebörd att avtals rättsverkningar begränsar sig till förhållandet mellan parterna. Med ett kärnfullare uttryck kan principen kallas för bara parterna-principen, och här ska vi alltså bekanta oss medbara parterna-principens historia. Bara parterna-principen brukar nuförtiden anföras inom ramen för sådana retoriska framställningar som tjänar till att legitimera postulat vilka pretenderar på att vara rättsliga sådana, eller påståenden om att något utgör gällande rätt. Annorlunda uttryckt tjänar principen ofta som ett argument, inom ramen för framställningar av den positiva rätten. Ett exempel finns i NJA2012 s697, där Högsta domstolen (i domskälens p 13) skrev att: Exemplet är ganska godtyckligt valt, men det har den förtjänsten att det som nu ska hävdas, nämligen att den citerade utsagan är representativ för den samtida rätten, skamlöst kan parasitera på domstolens auktoritet 95 System lär vara den främsta symbolen för. Ett system som skulle vara till ledning för deras tids praktiska rättsliv – vilket innebär att skolans insatser kan betraktas som prov på pragmatisk samhällsingenjörskonst, och som sådana är de inte bara försvarbara utan ofta beundransvärda. Som historieforskning måste dock sådana anslag medföra metodologiska problem, då forskningens ändamål alltså inte är annat än indirekt historiska. Det blir förresten något av ett tema för oss här. 219 Så t ex Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt 10 uppl s 260; S O Johansson, Direktkrav, sjöförsäkring och en ny försäkringsavtalslag, SvJT1996 s 725 ff, på s 736; Wetter, Mera om direktkrav i sjöförsäkring, SvJT1998 s 45. Jfr även Zackariasson, Direktkrav s 38; Strömgren, Tillbehör och accession s 128 och van der Sluijs, Direktkravsrätt vid ansvarsförsäkring s. 107. Terminologiska variationer förekommer dock. Samtida relevanskontext 1.2. ”Den allmänna regeln i svensk rätt är att ett avtal är bindande enbart för parterna i avtalet (se t.ex. NJA1997 s. 44 ochNJA2001 s. 711). Avtalet har alltså en subjektiv begränsning och en part kan inte kräva ersättning av sin medkontrahents medkontrahent […]”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=