ivar lavett dicinalstyrelsens praxis att förändras och personer med psykopatiska drag återigen att i hög grad bedömas som otillräkneliga. Denna praxis ändrades inte förrän år 1945, då SL:s bestämmelser ändrades för sista gången – bland annat just för att förhindra att de så kallade psykopaterna bedömdes som otillräkneliga. Efter denna genomgång av de avvitas straffrättsliga ställning i svensk rättshistoria ska nu bara några korta sammanfattande ord sägas. Vi kan börja med det uppenbara: avvita har alltid betraktas som annorlunda i straffrättslig bemärkelse, som en kategori för vilken särregler måste gälla. Dessa särregler har i princip inneburit straffrihet, åtminstone i teorin. Från början – i landskapslagarna – tycks straffriheten inte ha varit primär, utan snarare en följd av att de avvita stod under frändernas ansvar. Sondéns och Hemmers teorier om att de avvitas straffrihet i landskapslagarna utgör en rest från äldre tids rättssamhälle förefaller enligt min mening rimliga i detta avseende. Någon utvecklad teori om grunden för de avvitas straffrihet finner vi inte förrän i SL, enligt vilken de avvita betraktades som otillräkneliga på grund av brister i viljelivet och förståndsförmågan. Detta kan ses som ett försök av lagstiftaren att förklara straffriheten för de avvita i juridiskt-filosofiska termer och att på så sätt göra den till en rättslig, snarare än medicinsk, fråga. Men i praktiken togs inte detta tillvara på av domstolarna, som överlät otillräknelighetsbedömningarna åt de rättspsykiatriskt sakkunniga. Ett genomgående drag i historien är uppfattningen om den avvita som samhällsfarlig.214 I landskapslagarna stadfästes denna uppfattning. De avvita stod närmast per definition under frändernas vårdnadsansvar. Vårdnadsansvaret tog sig, som vi har sett, ofta brutala uttryck och motiverades mer av samhällsskyddsintressen än av omsorg om den avvita. Under 1734 års lag, när frändernas vårdnadsansvar dött ut, dömde rätten ofta på eget bevåg en frikänd avvita till någon sorts förvaring. Denna ordning avskaffades efter ikraftträdandet av 1826 års kungliga brev, då de avvita som frikänts från straffansvar blev länsstyrelsernas angelägenhet. Men rätten fick fortfarande besluta om att den avvita skulle överlämnas till ett lämpligt vårdorgan så att vederbörande inte skulle ”blifwa wådlig för allmänna sä89 214 Denna bild kan sägas leva kvar i rättsordningen än i dag genom påföljden rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Se BrB 31:3 st. 2. Avslutning 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=