88 sinnestillstånd utan även drog den straffrättsliga konsekvensen av det – det vill säga uttalade sig om huruvida SL:s tillräknelighetsbestämmelser var tillämpliga eller inte. Det, menar Sondén, är en bedömning som ”uppenbarligen faller utanför läkarens naturliga kompetensområde” och som i synnerhet beträffande gränsfall kan vara ”ytterst vansklig att avgöra.”212 Tiden efter SL:s ikraftträdande präglas också av en diskussion om den nya bestämmelsen om förminskad tillräknelighet. Som nämts ovan hade domstolarna i många fall svårt att uppfatta skillnaden mellan denna bestämmelse och bestämmelsen om otillräknelighet. I praxis kom bestämmelsen om förminskad tillräknelighet snart att tillämpas så att personer med psykopatiska drag föll under dess tillämpningsområde, något som föranledde stark kritik. Följden av denna rättstillämpning blev nämligen att en kategori lagöverträdare som bedömdes som särskilt samhällsfarlig fick kortare straff än andra. I tidens alltmer preventionsinriktade straffrätt framstod detta som en absurd paradox. Efterhand kom det också att uppfattas som ett problem inom rättstillämpningen, som under 1900-talets första decennier i allt mindre grad kom att använda sig av bestämmelsen om förminskad tillräknelighet. De så kallade psykopaterna bedömdes i istället, i allt högre utsträckning, som otillräkneliga, till synes för att undvika att de kom i åtnjutande av den straffnedsättning som tillkom de förminskat tillräkneliga. Tydligen medförde ett frikännande på grund av otillräknelighet att den frikände kunde hållas instängd längre än vad som skulle följt om vederbörande dömdes som förminskat tillräknelig. Denna utveckling hejdades något efter att lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare infördes år 1927. Lagen innebar en möjlighet att vidta skyddsåtgärder mot förminskat tillräkneliga som bedömdes samhällsfarliga. Den medförde också en förskjutning i rättstillämpningen, så att bestämmelsen om förminskad tillräknelighet började tillämpas i betydligt fler fall än tidigare och bestämmelsen om otillräknelighet betydligt färre. Möjligheten att använda skyddsåtgärder mot de förminskat tillräkneliga innebar emellertid en ny paradox, den här gången utifrån ett proportionalitetsperspektiv. Strafflagberedningen uttryckte den enligt följande: ”Sålunda kan ju numera förvaring på obestämd tid, d.v.s. en som regel strängare straffrättslig reaktion än det vanliga straffet, komma till användning på grund av brottsliga gärningar, vilka dock fortfarande principiellt anses förtjänta av en mildare bedömning.”213 På 1930-talet kom emellertid mefrån vettet genom tiderna 212 Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 157. 213 SOU1942:59, s. 38.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=