ivar lavett en egen disciplin, tycks däremot ha varit angelägna om att gå i dialog med juristkåren. Ett återkommande önskemål var att det i domarutbildningen skulle ingå en kurs i psykologi och psykiatri, för att öka domarnas kunskap om de frågor som aktualiserades av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser.208 I princip verkar juristerna ha betraktats sommer eller mindre inkompetenta att bedöma frågor om det mänskliga psyket. 1826 års kungliga brev var i kraft ända till år 1930, och föreskrev visserligen att en läkare skulle konsulteras för att undersöka och avge utlåtande om den tilltalades sinnestillstånd i mål där det uppstod fråga om ansvarsfrihet på grund av vansinne. Men för detta krävdes ju att domstolarna överhuvudtaget identifierade målet som ett mål där en psykiatrisk undersökning skulle vidtas, något de många gånger tycks ha varit oförmögna – möjligen även ovilliga – att göra.209 Efterhand kom dock rättspsykiatrernas inflytande över tillämpningen av bestämmelserna i SL 5 kap att bli mycket stort. Sondén skriver i början av 1930-talet att domstolarna i realiteten hade lämnat ifrån sig ansvaret för tillräknelighetsfrågorna till psykiatrerna, trots att det fortfarande var domstolen som hade den formella beslutanderätten och trots att det psykologiska kriteriet – såsom varandes ett rent rättsligt kriterium – innebar en faktisk möjlighet för domstolen att göra en självständig bedömning av tillräkneligheten i det enskilda fallet.210 Rättspsykiatrernas inflytande kom att öka under 1930-talet då 1826 års kungliga brev ersattes av en ny sinnessjuklag som stramade upp det processuella förfarandet i mål där tillräknelighetsbestämmelserna aktualiserades. Domstolarnas möjligheter att själva avgöra när en sinnesundersökning skulle företas inskränktes. Som en följd av detta ökade antalet undersökningar kraftigt.211 Denna utveckling var inte bara av godo, anser Sondén, som framhåller att det vid en rättspsykiatrisk undersökning uppstår frågor som inte går att bedöma på medicinsk grund.Närmast syftar hanpåde bevisvärderingsfrågor som aktualiseras för en rättspsykiater, men han varnar också för den dåvarande gällande praxisen att den sakkunnige läkaren inte bara gav utlåtande om den tilltalades 87 208 Se Modéer s. 94, som hänvisar till psykiatrerna Bror Gadelius och Jacob Billström. Även Sondén låter förstå att han ställer sig positiv till ”obligatorisk undervisning i psykiatri” i domarutbildningen. Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 157. 209 Se vidare angående detta Modéer, Straffrätt och psykiatri, s. 92 f. Även Qvarsell, Utan vett och vilja, s. 94 f. 210 Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 156. Se ävenSOU1942:59 s. 30 och 72 f. 211 Qvarsell, Utan vett och vilja, s. 222.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=