86 års bayerska strafflag var PJA von Feuerbach, som förespråkade en straffrätt utformad efter empiriskt förankrade allmänpreventiva överväganden. Följaktligen var avsikten med det psykologiska kriteriet i artikel 120 att endast de vansinniga som inte kunde avskräckas från straff skulle straffriförklaras.204 Även Lagkommittén, som låg bakom formuleringen av det psykologiska kriteriet i SL, framhöll som vi har sett straffets preventiva funktion, men hade inte helt gjort sig kvitt föreställningen om straffet som rättvis vedergällning. Vad som låg bakom kommitténs förslag om straffrihet för avvita m.fl. kan vi inte veta med säkerhet, men de sparsmakade motiven talar för att det var rättviseöverväganden. I motiven anger Lagkommittén att en förutsättning för att straff ska följa på en lagöverträdelse är att gärningspersonen kan tillräknas gärningen. Detta förutsätter i sin tur att gärningen utförts ”med fri vilja och med förmåga att inse dess brottslighet”.205 Straffbarhet kunde därför vara utesluten på grund av såväl yttre påverkan – det vill säga fysiskt eller psykiskt tvång – som förhållanden hänförliga till en persons inre. Men någon närmare konkretisering av dessa kriterier erbjuds inte. Beträffande bestämmelsen om straffrihet för avvita anges endast att den avsåg att innefatta alla fall av sinnessjukdom ”då man ej kan handla med den frihet eller urskillning, som för gernings tillräknande erfordrar” – det vill säga utan fri vilja eller förmåga att inse gärningens brottslighet.206 Under tiden som följde på SL:s ikraftträdande kan iakttas en allt djupare klyfta mellan jurister och psykiatrer. Åtminstone inledningsvis verkar det ha varit juristerna som fjärmade sig från psykiatrerna. Från juridiskt håll visades visserligen ett stort engagemang för tillräknelighetsfrågans teoretiska aspekter, men desto mindre intresserade man sig för de praktiska följderna av den.207 Rättspsykiatrerna, som vid denna tid höll på att etablera från vettet genom tiderna 204 Haddenbrock, Soziale oder forensische Schuldfähigkeit, s. 130 f. 205 Förslag till Allmän Criminallag, s. 51. 206 Det tilläggs att bestämmelsen inte avsåg att ”bereda straffrihet för brott, som äro följder av vilda och otyglade begär, böjelser eller fallenheter, eller af fanatism, falska religionsbegrepp m.m.” Se Förslag till Allmän Criminallag, s. 30. 207 Modéer, Straffrätt och psykiatri, s. 89 f. Sondéns omdöme om Hagströmer är talande: ”Hagströmers klara, logiska, grundliga och – verklighetsfrämmande framställning får väl anses vara representativ för den svenska straffrättsvetenskapen vid tiden omkring sekelskiftet.” Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 124.Angående Hagströmers syn på tillräknelighet, se dennes Svensk straffrätt, första bandet, s. 151 ff. 6. Utvecklingen fram till 1945 års ändring av SL:s tillräknelighetsbestämmelser
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=