ivar lavett person faktiskt varit berövad sitt förstånd. Särskilda svårigheter ansågs uttrycket bidra till omman beaktade formuleringen i bestämmelsen om förminskad tillräknelighet, som föreskrev strafflindring för den som på grund av kropps- eller sinnessjukdom etc. ”saknat förståndets fulla bruk utan att för den skull anses för strafflös enligt 4-5 §§.” Var gränsen gick mellan dessa psykologiska oförmågor får man inget svar på i förarbetena, där bestämmelsen om förminskad tillräknelighet inte motiveras alls.200 Det har också visats att domstolarna i flera fall under 1900-talets första decennier överhuvudtaget inte ens uppfattat att det förelåg en skillnad i uttryck mellan de båda bestämmelserna.201 Men trots kritiken anser både Strussenfelt och Sondén att det psykologiska kriteriet i SLstår sig någorlunda väl i jämförelse med flera andra europeiska rättsordningars psykologiska kriterier – i synnerhet de som kopplade straffriheten till avsaknaden av fri vilja. Och inom psykiatrin var idén om förnuftsförlust till följd av sinnessjukdom inte något främmande. Så uttryckte exempelvis den inom svensk rättspsykiatri mycket inflytelserike A. T.Wistrand i sin Handbok i forensiska medicinen från 1838 tankar i linje med SL:s tillräknelighetskrav: ”Genom förnuft och frihet, d.ä. förmåga att efter förnuftsgrundsatser psychiskt bestämma sig sjelf, höjer sig menniskan öfver djuren, men denna förnuftsfrihet råkar i conflict med hennes sinnliga begär och drifter, så att det psychiska lifvet består i en ständig strid imellan dessa factorer.”202 SL:s psykologiska kriterium härstammar antagligen från artikel 120 i den bayerska strafflagen anno 1813, som föreskrev straffrihet för vansinniga och vissa andra ”welche den Gebrauch ihres Verstandes völlig verloren und in diesem Zustand ein Verbrechen begangen haben”.203 Den ”andlig fadern” till 1813 85 200 Sondén: ”Man får en stark misstanke om att lagstiftarne icke själva gjort klart för sig, vad demenat med detta nya stadgande, utan på tyska auktoriteters rekommendation importerat en utländskmodevara”. Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 85. 201 Detta framgår av Nils Anton Nilssons avhandling ”Om psykiskt abnorma brottslingar och deras behandling” från 1924, vilken Sondén refererar till. I boken redogör Nilsson för 160 fall från åren 1901-1918 i vilka Medicinalstyrelsen föreslagit en tillämpning av SL 5:6. I sjutton av dessa ska domstolen dock ha tillämpat 5:4 (som vid den tiden, efter en redaktionell ändring, hade flyttats till 5:5) – till synes på grund av okunnighet om skillnaden mellan bestämmelserna. Se Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 87. 202 Citat från Qvarsell, Utan vett och vilja, s. 91. 203 Strafgesetzbuch für das Königerich Baiern 1813, Art 120. Det är Frey Svensson som påpekar att Lagkommittén, som flera gånger nämner den bayerska strafflagen i 1832 års Förslag till Allmän Criminallag, troligen hämtat formuleringen ”beröfwad förståndets bruk” från den bayerska strafflagen. Se Svensson, Den straffrättsliga tillräkneligheten, s. 28.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=