84 avser kroppssjukdom.196 Bakgrunden är att det vid tiden för bestämmelsens tillkomst hade spridits en ny uppfattning inom psykiatrin, nämligen att psykisk störning inte alltid hade sin grund i sinnet utan likaväl kunde orsakas av somatiska åkommor.197 Åsikten var kontroversiell, men i SL erkänns den alltså (även om en distinktion upprätthölls mellan kroppsligt orsakade sinnessjukdomarna och regelrätta sinnessjukdomar). För att kroppssjukdomarna och ålderdomssvaghet skulle leda till straffrihet krävdes att de påverkat gärningspersonen till den grad att vederbörande berövats förståndets bruk. Lagen uppställde nu alltså för första gången ett så kallat psykologiskt kriterium för straffrihet, vilket angav den psykologiska effekt en medicinsk åkomma måste medföra för att leda till straffrihet. Även om det psykologiska kriteriet enligt bestämmelsens ordalydelse bara gällde (kropps)sjukdomar och ålderdomssvaghet, kom det att spilla över på kategorin avvita, så att endast sådana sinnessjukdomar sommedfört en förlust av förståndet kunde leda till straffrihet.198 Som vi har sett var detta något Sondén kritiserade, och om denna kritik var han inte ensam. Först ut lär ha varit häradshövding A. L. von Strussenfelt, som i en artikel publicerad i Schmidts Juridiska Arkif mellan år 1841 och 1843, analyserar en rad europeiska länders straffrihetsbestämmelser. Mot uttrycket ”berövad förståndets bruk” anmärker han ”att verkligen och strängt taget kan man knappast om någon slags galenskap påstå, det förståndets bruk dervid går förloradt eller mistes; äfven de mest abnorma funktioner deraf vittna om dess verksamhet.” Hallucinatoriska sinnessjukdomar till exempel, framhöll Strussenfelt, medförde inte en förlust av föreställningsförmågan, utan en förvrängning av densamma, så att den sjukes föreställningar blev oriktiga.199 Till kritiken av det psykologiska kriteriet i SL:s otillräknelighetsbestämmelse hörde också att det ansågs mycket svårt – för att inte säga omöjligt – att avgöra om en från vettet genom tiderna 196 Jfr Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 77 f. 197 Qvarsell talar om en strid mellan å ena sidan ”somatikerna”, som såg sinnessjukdom som tecken på en somatisk sjukdom eller skada och följaktligen ville hänföra psykiatrin till kroppsmedicinen, och å andra sidan ”psykikerna”, sommenade att sinnessjukdomar “endast hade med själens funktioner, tänkandet, upplevelser, känsla och moral att göra och förespråkade därför en mer psykologisk behandling.” Qvarsell, Ordning och behandling, s. 37. 198 Se angående detta Svensson, Den straffrättsliga tillräkneligheten, s. 28, Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 93 och Qvarsell, Utan vett och vilja, s. 103. 199 Strussenfelt, Om ett nytt Straffsystem och en ny Strafflag, trettonde bandet s. 44 f. Frey Svensson uttrycker liknande kritik. Se Svensson, Den Straffrättsliga tillräkneligheten, s. 29.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=