ivar lavett När SL trädde ikraft 1865 innehöll den följande straffrihetbestämmelse för avvita, placerad i lagens femte kapitel med benämningen ”Om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäfwa straffbarhet”: Dessutom innehöll lagen ett par bestämmelser om strafflindring för så kallat förminskat tillräkneliga. Den som här är av intresse återfanns ursprungligen i SL5 kap. 6 § och hade följande lydelse: SL:s bestämmelser om straffrihet för avvita är uppenbarligen ett stort steg från motsvarande bestämmelser i Missgierningsbalken. Till skillnad från tidigare är straffriheten nu explicit uttryckt och inte knuten till något specifikt brott. Området för straffriheten har också utökats.194 I lagtexten lever det gamla begreppet avvita kvar, men med avvita likställs personer som förlorat förståndets bruk på grund av sjukdom eller ålderdomssvaghet.195 Med avvita avses här”egentlig sinnessjukdom”, medan uttrycket sjukdom 83 Lagkommitténs förslag utan vare sig motivering eller reservation från någon av de tio ledamöterna. Mot många andra föreslagna bestämmelser reserverade sig dock Lagberedningens ledamöter ganska flitigt. Reservationerna finns medtagna som bilaga till Lagberedningens förslag och upptar där drygt 180 sidor. 192 Dessutom innehöll lagen en ny bestämmelse om straffrihet för så kallade tillfälligt sinnesförvirrade. Bestämmelsen återfanns vid SL:s ikraftträdande i 5 kap 5 §, men kommer inte att behandlas närmare i denna framställning. 193 Dödsstraff skulle enligt 3 § omvandlas till fem till tio års straffarbete. 194 I praktiken innebar bestämmelsen dock inte någon utvidgning av det straffria området, snarare var det frågan om en kodifiering av gällande praxis. 195 Enligt Sondén avsågs med avvita nu ”sådana uppenbart sinnessjuka, som sedan gammalt åtnjutit straffrihet, och beträffande vilka det ansågs självklart, att de fortfarande borde vara fria från straff.” Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 77. SL:s bestämmelser om straffrihet för avvita och förminskad tillräknelighet 5.2. Närmare om bestämmelserna 5.3. ”4 §. Gerning, som begås af den, som är afwita, eller hwilken förståndets bruk, genom sjukdom eller ålderdomssvaghet, är beröfwadt, ware strafflös.”192 ”6 §. Pröfwas någon, som brottslig gerning begått, derwid hafwa af kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomsswaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad förwirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses efter 4 eller 5 §; då gälle om döddstraff hwad i 3 § sägs; och må, i ty fall, efter omständigheterna, annat straff jemwäl nedsättas under hwad i allmänhet å gerningen följa bort.”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=