82 ningen tidigare.187 För Lagkommittén framstod det dock som nödvändigt att strafflagen inte bara verkade avskräckande i allmänhet, utan också bidrog till den brottsliges förbättring när straffhotet hade visat sig verkningslöst.188 Men någon definitiv brytning med idén om straffet som rättvis vedergällning var det inte tal om. Kommittén uppgav själv att ”rättvisan” varit den ”högsta ledstjärnan för kommitténs bemödanden, eller det rättesnöre, som all straffbestämmelse [ska] underordnas.”189 1832 års förlag antogs inte av riksdagen och arbetet med den nya lagen komatt dra ut på tiden.Trots det utgör Lagkommitténs förslag själva stommen i det som så småningom blev SL. Inte minst är detta tydligt i lagens otillräknelighetsbestämmelser, som intogs i princip oförändrade enligt Lagkommitténs förslag.190 Det kan också noteras att straffrihet för avvita tycks ha betraktats som något fullständigt självklart i alla skeden av det relativt utdragna lagstifningsarbete som ledde fram till SL.191 från vettet genom tiderna 187 Jfr Aspelin, Straffets grunder, s. 114. Angående individualpreventionens inflytande på svensk lagstiftning före 1734 års lag kan hänvisas till Munktell, Om domarreglerna i praxis före 1734 års lag, s. 528 ff. Det tidigare uttrycket för en sådan torde vara Olaus Petris domarregel nr. 25, i vilken det anges följande: ” Ingenting är domaren så storligen av nöden som beskedlighet, att han vet när han skall vara sträng, och när han skall vara mild i lagen, ty allt straff bör vara till förbättring, och straffet bör vara sådant, om möjligt är, att det icke förhindrar honom, som straffad varder, till att bättra sig. (…)” Även Nehrman menade att straffet måste ha ett individualpreventivt syfte. Se Nerman, Inledning till den svenska jurisprudentiam criminalem, s. 62 (särskilt § 12). 188 Förslag till Allmän Criminallag, Motiver, s. 8. För ledamoten Gabriel Richert, vanligtvis uppfattad som Lagkommitténs drivande kraft, tycks individualpreventionen ha varit helt central. I dennes ”Försök: Om strafflagarna”, utgiven strax innan han inträdde som ledamot i kommittén, skriver han: ”Hvad jag ifrigast önskar, är, att mina idéer, om riktningen af alla straff till den brottsliges förbättring, måtte förtjena någon uppmärksamhet.” Richert, Om strafflagarna, s. 144. 189 Utlåtande i anledning af Anmärkningar wid Förslaget till Allmän Criminallag, s. 9. 190 På två punkter skiljer sig dockSL:s otillräknelighetsbestämmelser från de som föreslogs av Lagkommitténs. Lagkommittén hade föreslagit att straffrihet skulle gälla för dövstumma som på grund av bristande undervisning eller erfarenhet inte kunnat inse gärningens straffbarhet. Detta avvisades dock av lagstiftaren, utan närmare motivering än att en sådan bestämmelse vare sig var behövlig eller rådlig (se prop. 1862:37, s. 110). Lagkommittén hade å sin sida uttryckt att de ”skäl, som tala för straffrihet i detta fall, äro så påtaglige, att föreskriften derom ej lärer behöfwa motiveras.” (Förslag till Allmän Criminallag, Motiver, s. 30). Vidare bestämdes straffbarhetsåldern till femton istället för Lagkommitténs föreslagna gräns vid tio år, främst eftersom en femtonårsgräns ansågs ställa lagstiftningen i bättre samklang med såväl 1734 års lag sommed flera av dåtidens nya utländska lagar. En femtonårsgräns ansågs också vara lämpligare med avseende ”å tiden för barnets utveckling i vårt land.” (Prop. 1862:37, s. 110.) 191 Lagberedningen, som lämnade sitt Förslag till Straff-Balk år 1844, vidareförde i princip
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=