ivar lavett fick meddela några föreskrifter om den tilltalades framtida behandling, om han eller hon hölls fri från ansvar på grund av vansinne. Domstolen skulle endast besluta om överlämnande av den tilltalade till ett lämpligt organ för vård, så att vederbörande inte skulle ”blifwa wådlig för allmänna säkerheten.”183 Brevet kom på så vis att avsluta den informella ordning som nämnts ovan, enligt vilken domstolarna ibland förordnade om internering i samband med att en avvita förklarats fri från ansvar.184 Ansvariga för den straffriförklarades vård blev istället dåtidens länsstyrelser – Kunglig Majestäts befallningshavande och överståthållarämbetet.185 Redan innan 1826 års Kungliga brev utfärdades hade arbetet med att utforma en ny, modernare, strafflag påbörjats. En lagkommitté hade tillsatts år 1811 för detta ändamål och efter ett relativt utdraget arbete, under vilket flera ledamöter bytts ut och förslag ratats internt, kom år 1832 Lagkommitténs Förslag till Allmän Criminallag. Lagkommitténs förslag var modernt och radikalt – och tidstypiskt i sin på samma gång idealistiska och pragmatiska inställning till strafflagens utformande. Ledamöterna var inspirerade av de straffrättsliga teorier som vuxit fram i upplysningstidens Europa med udden riktad mot den brutala maktövning som straffrättskipningen där blivit sammanknippad med. Särskilt vände sig Lagkomittén mot de mycket stränga straffen i 1734 års missgierningsbalk. På sina håll framhölls grymheten i dessa, men det var framför allt de stränga straffens ineffektivitet i fråga om att förebygga brott som betonades när kommittén argumenterade för ett mildare straffsystem. Kommittén ställde sig på preventionstankens sida i fråga om användandet av straff och uttalade med eftertryck att syftet med strafflagen var att förmå människor att avstå från att begå brott.186 Avskräckningsteorin hade som vi sett gjort avtryck redan i 1734 års lag, men individualpreventiva överväganden hade knappast påverkat lagstift81 183 Kong. Maj:ts och Rikets Swea hofrätts universal, angående föreskrift huru förfaras bör då en för brott tilltalad person upgifwes wara eller wid gerningens begående hafwa warit wansinnig, och ifråga om hans befriande, på sådan grund, från answar upstår: Utfärdat i Stockholm den 12 april 1826”, SFS, 1826 s. 561 f. 184 Se Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 62. 185 A.a., 63. 186 Se Förslag till Allmän Criminallag, Motiver, s. 8. Lagstiftningsarbetet 5.1. 5 SL
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=