80 I allmänhet föll uppgiften att utföra de rättspsykiatriska undersökningarna på provinsialläkarna, vars psykiatriska erfarenhet dock var begränsad. Sondén, som har gått igenom refererade fall från 1800-talets första hälft i Schmidts Juridiska Arkif och tidskriften Hygiea, menar att provinsialläkarnas bedömningar i stort sett var lekmannabedömningar. Bedömningarna grundades på den tilltalades yttre uppträdande vid undersökningstillfället och förringade inre föreställningar, inklusive grova vanföreställningar, om den tilltalade i övrigt framstod som klar och ordnad.180 Att provinsialläkarnas bedömningar var så ytliga gynnade antagligen relationen till juristerna, som inte lär ha haft några problem att förstå dem eller att ansluta sig till dem.181 Men när det uppdagades att vissa personer som strafffriförklarats på grund av att de var avvita uppträdde helt normalt kort tid efter att de intagits på hospital, uppstod tvivel kring provinsialläkarnas kompetens. Det var framför allt denna oro för simulation av sinnessjukdom som ledde till att det år 1826 utfärdades ett kungligt brev, som ända fram till år 1931 reglerade förfarandet vid sinnesundersökning i brottmål.182 1826 års kungliga brev både förtydligade rättsläget och föreskrev nya regler för processens gång. Det är till exempel i detta vi för första gången ser principen om ansvarsfrihet för de avvita komma till uttryck explicit. Men framförallt fastslogs att domstolen skulle inhämta ett läkarutlåtande om den tilltalades sinnestillstånd i de fall då fråga om ansvarsfrihet på grund av vansinne uppstod. Läkarutlåtandet skulle sedan granskas av dåtidens högsta organ inommedicinalväsendet – Sundhetskollegium – som i sin tur skulle avfatta ett eget utlåtande innan domstolen till sist fattade beslut i frågan om ansvarsfrihet. Vare sig den undersökande läkarens eller Sundhetskollegiums utlåtande var bindande för domstolen, som fortfarande hade den formella beslutanderätten i fråga om straffriförklaringen. Arbetsuppdelningen mellan domare och läkare framstår ändå som tydligt avgränsade i stadgandet: läkaren skulle uttala sig om sinnestillståndet, domaren om ansvarsfriheten. I linje med detta stadgades vidare att domstolen inte från vettet genom tiderna 180 A.a., s. 50. Intressant, och aningen motsägelsefullt, är att man trots det vid denna punkt höll fast vid att det inte utifrån själva brottet eller omständigheterna kring det fick dras några slutsatser om den tilltalades straffbarhet. A.a., s. 56. 181 A.a., s. 52. 182 A.a., s. 50 f. 183 Qvarsell, Utan vett och vilja, s. 87. Sinnesundersökningarna och 1826 års kungliga brev 4.4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=