ivar lavett brottet med skäl kan räknas till afwita gärningar eller ej.”174 Paradoxalt nog utgjorde detta startskottet för läkarnas intåg i straffprocessen. Det tycks nämligen som att domarna inte alltid ansåg sig ha den kunskap som krävdes för att avgöra om en tilltalad var från vettet, varför sakkunniga ofta kom att anlitas i svårbedömda fall.175 Så förespråkas också av Nehrman, som skriver att undersökningen av den tilltalade måste utföras av en ”försiktig medicus.”176 Framför allt tycks det ha varit farhågan att den tilltalade simulerade galenskap i hopp om att undgå straff, som bidrog till domstolarnas ökade noggrannhet.177 Men Sondén framhåller en annan omständighet som förklaring till att domstolarna nu blev allt angelägnare om att göra en korrekt värdering av den tilltalades sinnestillstånd. Straffen i 1734 års Missgierningsbalk var nämligen betydligt strängare än i medeltidslagarna. Avskräckningsteorin hade tydligen haft en stark inverkan på lagstiftningen.178 Böter var inte längre det huvudsakliga straffet, utan istället föreskrevs dödstraff eller någon form av kroppsstraff för de flesta våldsbrott. Detta innebar, enligt Sondén, att förhållandena under 1734 års lag var helt andra än under landskapslagarna när det kom till vikten av en korrekt bedömning av den tilltalades sinnestillstånd. I en rättsordning där böter är det huvudsakliga straffet, skriver han, ”är det visserligen ej likgiltigt, hur sinnessjukdom konstateras, men det är dock icke av en sådan oerhörd betydelse, om en sinnessjuk straffrättsligt skulle råka bli behandlad som en normal.” Men ”när dödsstraffet blir det ordinarie straffet för sådana brott, som sinnessjuka ofta begå” ställs domaren inför valet mellan två ytterligheter – straffrihet eller dödsstraff – varför det ”bliva en oavvislig fordran, att denna fråga icke avgöres lättvindigt eller formalistiskt.”179 Det är helt enkelt mer som står på spel när alternativet till straffriförklaring inte är böter, utan döden. 79 174 Nehrman, Inledning til then swenska jurisprudentiam criminalem, s. 92 f. 175 Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 49. 176 Nehrman, Inledning til then swenska processum criminalem, s. 162 f. Han rekommenderar också att domstolen hör den som vaktat den tilltalade såväl som de som umgåtts med honom eller henne. 177 Nehrman, Inledning til then swenska jurisprudentiam criminalem, s. 92 f. 178 Munktell, Brott och straff i svensk rättsutveckling, s. 39. 179 Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 59.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=