Denminskade betydelsen av släktens vårdansvar har naturligtvis sin förklaring i uppkomsten av offentliga institutioner som beredde plats åt de avvita. Samtidigt var de avvitas möjlighet att få tillträde dit högst begränsad. För domstolen uppkom nu för första gången frågan vad som skulle ske med en avvita som frikänts på grund av sitt sinnestillstånd. Tidigare hade ju denna fråga så att säga löst sig själv, eftersom fränderna varit skyldiga att se efter den avvita. När nu denna skyldighet i praktiken upphävts tycks domstolarna istället ha sett det som deras uppgift att säkerställa att den avvita inte kunde begå nya samhällsskadliga gärningar. Under 1600- och 1700-talen finner vi sålunda exempel på att rätten i samband med en strafffriförklaring förordnar om förvaring av den avvita: på hospital, i tukthus, i fästningar eller hos anhöriga.169 I vissa fall beslutade rätten till och med om internering på livstid, utan reservation för att vården skulle upphöra om den tilltalades sinnestillstånd förbättrades.170 Det är inte svårt att hålla med Sondén när han skriver att interneringen härigenom fick ”en bismak av straff ”.171 När frändernas vårdnadsansvar dog ut, avskaffades snart även kungörelseplikten.Också detta fick konsekvenser för rättstillämpningen. Rätten kunde inte längre ta frändernas kungörelse som bevis för att den tilltalade var avvita.172 En prövning av den tilltalades sinnestillstånd måste nu alltså ofrånkomligen göras, men hur denna skulle gå till eller vad som krävdes för att en gärningsperson skulle vara avvita gav lagen ingen ledning om. Bedömningen överläts helt åt domaren.173 Av Nehrman får vi en uppfattning om vad den skulle ta fasta på. I sin prövning av sjukdomens beskaffenhet, skriver Nehrman, ska domaren undersöka ”om sjukdomen är sannfärdig eller förställd och diktad; om den är beständig eller har sin stadeliga värkan, allenast vid vissa tider; och i senare händelsen göra sig underrättad, i vad tillstånd den sjuka var, då gärningen gjordes: på det han må vara viss, om 78 från vettet genom tiderna Sondén tycks ha funnit det i artikeln ”Sinnessjukvården vid Vadstena hospital under sjuttonhundra- och första delen av adertonhundratalen” av en Michaël Söderström, publicerad 1930 i tidskriften Hygiea. 169 Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 60 f och Munktell, Två straffrättshistoriska studier, s. 25 f. 170 Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 62. 171 Ibid. 172 Se Modéer, Straffrätt och psykiatri, s. 80. 173 Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 48. Läkarna gör entré 4.3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=