ivar lavett denna skyldighet skulle komma att spela en allt obetydligare roll i praktiken.163 För det andra sägs inget om att den avvita själv skulle hållas straffri. Det förhållandet att den vårdnadsskyldige skulle avlägga böter för sin försummelse att hålla den avvita under uppsikt, utesluter ju inte att den avvita samtidigt hölls ansvarig för sin gärning. Sondén har förklarat bestämmelsens ofullständighet i detta avseende med att principen om straffrihet för avvita så självklar att lagstiftaren inte ansett sig behöva uttala något om den.164 Förklaringen har visst stöd i förarbetena till lagen, vilka i och för sig inte tyder på att lagstiftaren avsett att åstadkomma någon förändring mot vad som gällt tidigare.165 Men för domstolarna tycks principen inte ha varit självklar – åtminstone inledningsvis uppfattades bestämmelsen i Missgierningsbalken 32 kap. 1 § inte som ett stadgande om straffrihet för den avvita.166 För det tredje ger bestämmelsens ordalydelse intryck av att straffrihet för avvita gällde endast vid fall av dråp, vilket skulle innebära en inskränkning av det straffria området.167 Trots att lagen alltså teg i fråga om vem som var skyldig att vårda den avvita, står det klart att frändernas – släktingarnas – vårdnadsansvar var på utdöende. Något exempel på att en släkting dömdes enligt Missgierningsbalkens 32 kap 1 § finns inte. Faktum är att bestämmelsen tycks ha påverkat rättstillämpningen i mycket liten grad. Vare sig Sondén eller Munktell har funnit mer än ett fall då en vårdnadsskyldig dömdes enligt den. Det rörde sig om en kvinnlig vakt vid Vadstena hospital som enligt Sondéns referat ”lämnat en dörr olåst och låtit en yxa ligga tillgänglig i förstugan, vilket gjort det möjligt för en å hospitalet intagen sinnessjuk att mörda ett annat hospitalhjon.”168 77 163 Munktell, Henrik, Två straffrättshistoriska studier, s. 36. 164 Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 41. 165 Munktell har visat att uppfattningen att de avvita borde straffas kom till uttryck vid ett par tillfällen i lagstifningsprocessen, utan att dock ha fått något genomslag. Det första exemplet han tar upp är från en lagkommissionsdiskussion om tidelag i december 1695, i vilken en viss Gyllenstolpe uttalar att ”där en hålles för alldeles avvita, kan [han] dock ej vara mer oskyldig, än ett oskäligt djur, vilket måste dock dö för tidelag, dråp etc.” Uttalandet vann inget gehör. Det andra exemplet är en bestämmelse i 1695 års lagförslag till Jordabalk, där det föreskrivs att en vettvilling som ”rubbar eller eljest förändrar rå och rör” ska slita ris vid tingstugudörren ”och efter som dess […] vantett prövas till där med näpsas.” Förslaget övergavs i 1717 års förslag till Jordabalk. Munktell, Två straffrättshistoriska studier, s. 33f. 166 A.a. s. 37. 167 Hemmer, Anmälan av Två straffrättshistoriska studier, s. 243 f. 168 Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 46, Munktell, Två straffrättshistoriska studier, s. 36. Fallet med den dömda sköterskan är från 1770-talet och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=