76 I slutändan kom dock 1734 års lag inte att innehålla någon bestämmelse som reglerade vårdnadsskyldigheten om de avvita, möjligtvis för att man befann sig i ovan nämnda övergång mellan privat och institutionaliserad omsorg.161 De lagförslag som nämnts ovan övergavs utan motivering och den slutliga bestämmelsen var istället en vidareutveckling av lagkommissionens förslag från år 1729, i vilket bestämmelsen hade kokats ned till följande lydelse: När förslaget diskuterades av ständerna i riksdagen framfördes emellertid åsikten att böterna borde vara målsägandens ensak, såsom annars föreslogs gälla när ett dråp inträffat mer av olycka än av annans vållande.162 Åsikten vann bifall och när 1734 års lag trädde ikraft återfanns följande bestämmelse i Missgierningsbalkens 32 kap. 1§, under rubriken ”Om dråp, av den som afvita är”: Resultatet av det mångåriga lagstiftningsarbetet blev alltså en bestämmelse som får sägas vara ofullständig i flera avseenden. För det första säger den inget om vem som var skulle vårda den avvita, trots att denna person var skyldig att avlägga böter för den avvitas gärning. Som Munktell påpekar kan vare sig ordalydelsen eller förarbetena tas till intäkt för att frändernas vårdnadsskyldighet var upphävd genom den nya bestämmelsen, även om från vettet genom tiderna 161 Sondén skriver: ”Man torde haft på känn, att man beträffande vårdnaden numera icke endast kunde hänvisa till de anhörigas skyldigheter, men å andra sidan var det en vansklig sak att giva sig in på frågan, i vad mån ansvaret för de sinnessjuka kunde åvila det allmänna. Måhända ansåg man detta vara en sak, som icke borde hava sin plats i allmän lag, och hoppades, att frågan ändå skulle lösas.” Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 45. 162 Sjögren, Förarbetena till Sveriges rikes lag band VIII, s. 72. Under dessa förhandlingar framfördes för övrigt åsikten att böterna borde vara högre (”half mansbot”) för ”[d]en, som lösslepper en fängzlad afwita man, hwilken förut gifwit merkeliga prof af sin blodtörstighet, och således är wållande uti något beklageligit dråp, som af honom därpå begås” eftersom denne ”kunde och borde förutse, at någon olycka skulle hända”. Uppfattningen vann dock inte bifall, med motiveringen att ”de utsatte böterne äre stora nog i anseende till den swårighet som är at wårda en sådan.” ”Dräper afwita någon, böte the honom eller henne wårda skulle, tjugo daler, halft till målsäganden och halft till konungen och häradet, eller staden.” Missgierningsbalken 32 kap. 1 § 4.2. ”Dräper afvita någon, böte de honom eller henne vårda skulle, tjugo daler, målsägandens ensak.”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=