74 skillnad från i Svealagarna innebar det inte att brottet förlorade sin karaktär av vådaverk.154 Vi vet inte hur de dömande instanserna uppfattade landskapslagarnas bestämmelser om avvita, eller i vilken grad de såg sig bundna av lagens ord. Men som antytts ovan tyder rättsfall från den senare medeltiden på att en diskrepans förelåg mellan lagens bestämmelser om avvita och domstolarnas behandling av desamma. Enligt Munktell härstammar de tidigaste rättsfallen som går att finna om avvita lagöverträdare från 1400- och 1500talen, men inget av dessa ska tyda på att domstolen följt lagens ord. Munktell menar att den enda slutsatsen som kan dras av rättspraxis från denna tid är att de avvita ofta – men inte alltid – dömdes mildare än normalt.155 Samma slutsats drar han av rättspraxis från 1600-talet och 1700-talets första decennier, som framstår som högst godtycklig ifråga om avvita lagöverträdare.156 Likväl kan vi av de medeltida lagarna sluta oss till att det vid tiden för deras nedtecknande åtminstone fanns en föreställning om att de avvita skulle särbehandlas straffrättsligt. Vad gäller själva grunden till denna särbehandling kan vi inte komma med annat än mer eller mindre välgrundade gissningar. En tolkning som ligger nära till hands, och som flera har förordat, är att de avvita hölls straffria eftersom de ansågs sakna egen vilja eller förmåga att handla med ond avsikt.157 Sondén, däremot, är skeptisk till en sådan tolkning. Han ifrågasätter att ”våra förfäder” överhuvudtaget tänkte i sådana termer när det kom till de avvita, men skriver att om de ändå skulle försöka förklara från vettet genom tiderna 154 Se Kristofers landslag, Draap med vadha, XV. 155 Som Munktell påpekar berör dock endast ett av dessa rättsfall ”ett i de lagliga bestämmelserna förutsett fall, nämligen mordbrand”. I just det fallet, från 1513, blev påföljden för gärningspersonen – ”galna Anna” – förvisning. De flesta andra fall Munktell tar upp berör någon form av stöld. Även i dessa fall blev påföljden vanligtvis förvisning. Se Munktell, Två straffrättshistoriska studier, s. 7 ff. 156 A.a., s. 22 f. Enligt Munktell förekom det ”endast mera sällan” att avvita förklarades fria från straff, och att de som faktiskt frikändes varken kunde sägas tillhöra någon särskild kategori sinnessjuka eller stått åtalade för någon viss brottstyp. Han framhåller också att ”[alla] viktiga kända straffarter kommit till användning mot sinnessjuka” – således även dödsstraff – och att en ”ibland en häpnadsväckande hårdhet kommer till synes” därvid. Samtidigt, och särskilt vid tiden strax före tillkomsten av 1734 års lag, ”framträder emellertid en stor tvekan om det riktiga och lämpliga i att döma en avvita till döden.” Munktell, Straffrätt och sinnessjuka, s. 114. 157 Se exempelvis Qvarsell, Utan vett och vilja, s. 81. Uppfattningen ska även ha funnits hos 1600-talsjurister Clas Rålamb, som skriver att en vettlös person ”hålles såsom frånvarande och död och kan icke sägas hava någon vilja.” Citerad i Munktell, Två straffrättsliga studier, s. 12.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=