ivar lavett böter. Kategorin avvita kan då inte heller sägas ha varit rent formellt betingad, utan tvärtom grundad på gärningspersonens sinnestillstånd. Denna tolkning av Upplandslagens bestämmelse tar fasta på att landskapslagarnas bestämmelser om avvitas brottsliga gärningar synes mer riktade till fränderna än till den avvita själv och alltså snarast kan läsas som bestämmelser om vårdnadsplikt än om straffrihet. Vad som straffas är då inte i något fall det som den avvita gjort, utan det som fränderna underlåtit att göra: vid vådaverksansvar att hålla den avvita fullgott fängslad och vid viljaverksansvar att kungöra sin frändes vanvett. Denna tolkning framstår som fullt rimlig i fråga om vådaverksansvaret, men som mer diskutabel när det gäller viljaverksansvaret. Som Hemmer skriver leder ju detta till att lagen dömer fränderna att avlägga viljaverksböter ”trots att den är medveten om att något viljadråp från [deras] sida inte föreligger.”151 Hemmer menar därför att bestämmelsen inte ensam kan förklaras av den försummelse – underlåtenheten att kungöra – som fränderna visserligen gjort sig skyldiga till. Ytterst, menar Hemmer, måste bestämmelsen ses som en rest från äldre tids husbondevälde, under vilket husbonden hade obegränsad makt över, och obegränsat ansvar för, samtliga personer som tillhörde hushållet.152 Den utveckling som i landskapslagarna hade skett mot ett individualiserat straffansvar, hade enligt Hemmer alltså inte hunnit så långt att även de avvita sågs som fullvärdiga rättssubjekt. Av andra bestämmelser om avvita i landskapslagarna märks framför allt den i Hälsingelagen, i vilken det föreskrivs att en tolvmannanämnd ska pröva huruvida gärningspersonen var galen om det förekommit olika uppgifter om saken i målet.153 Och i den sista av medeltidslagarna, Kristofers landslag, stadgas uttryckligen att fränderna är bötesskyldiga om de har underlåtit att kungöra att gärningspersonen var från vettet, om de var medvetna om att så var fallet. Böterna blev i sådant fall dubbel så höga, men till 73 151 Hemmer, Om vådaverken i den svenska landskapsrätten, s. 43. Se dock Stiernhöök som skriver att ”ett dråp begånget av en sinnessjuk hålles för viljadråpvad angår bötesstraffet” [min kursivering]. Det tycks som att Stiernhöök menade att det faktum att viljaverksböter skulle utgå inte var detsamma som att lagen höll gärningen för ett viljaverk. 152 Hemmer, Om vådaverken i den svenska landskapsrätten, s. 42. 153 Hälsingelagen, Manhelgdsbalken II. Om övermage eller galen man dräper en man, § 2: ”Nu säger en, att en man är galen eller övermage, och en annan, att han ej är det; pröve tolv män huru det är.” Sondén menar dock att denna prövning inte innefattade någon mera ingående analys av den åtalades sinnestillstånd, utan att den snarast gick ut på att undersöka huruvida det varit allmänt känt att personen vid tiden för brottet varit galen. Se Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 25.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=