72 som vilken brottsling som helst.148 Någon bedömning av gärningspersonens sinnestillstånd gjordes då alltså inte, utan frågan om en person var avvita eller inte avgjordes på rent formella grunder. Detta kan tyckas gå på kant med vad vi vet om vilka som betraktades som avvita vid denna tid – nämligen de ”uppenbara” fallen, de vars vanvett var så tydligt att var och en kunde uppfatta det.149 Å andra sidan framstår en sådan formalistiskt reglering inte som helt främmande i landskapslagarna, vilka ju även i övrigt uppställde högst schematiska regler för när vådaverk förelåg. Accepteras denna tolkning får bestämmelsen dock den egendomliga konsekvensen att fränderna kunde undgå bötesansvar genom att undvika att fullgöra en plikt som de ålagts genom lag. Om syftet med kungörelseplikten och vårdnadsansvaret var att förhindra att den avvita begick samhällsskadliga gärningar framstår en sådan ordning minst sagt som kontraproduktiv. En annan uppfattning gör dock gällande att kungörelsen inte alls utgjorde en förutsättning för att en person skulle vara avvita i lagens mening. Hemmer menar till exempel att det ”tydligen inte varit lagens mening” att den vansinnige själv skulle ansvara för sin gärning vid utebliven kungörelse.150 Av en sådan tolkning följer att de avvita var en kategori personer som stod helt utanför det straffrättsliga systemet, som inte i något fall kunde begå vådaverk eller viljaverk eller bli skyldig att avge eller mottaga från vettet genom tiderna 148 Se exempelvis Grönwall & Holgersson, Psykiatrin, tvånget och lagen, s. 16 och Eriksson, Vägen till centralhospitalet, s. 174. Hemmer anför också att uppfattningen förekommer hos de tyska rättshistorikerna Karl von Amira och Wilhelm Eduard Wilda. Se Hemmer, Om vådaverken i den svenska landskapsrätten, s. 42 f (inklusive not 39). Dessutom föreskrev norska landskapslagar uttryckligen att den avvita själv blev ansvarig för viljaverk i motsvarande fall. Se Stiernhöök, Om svears och götars forna rätt, s. 264. 149 Sondén skriver till exempel: ”Överhuvudtaget var det säkerligen en för våra förfäder fullkomligt främmande tanke, att det skulle behövas någon speciell sakkunskap för att konstatera, om en person var sinnessjuk. Var en man verkligen galen, måste ju de, som kommit i beröring med honom, hava reda på det, men hade omgivningen icke uppfattat honom som sinnessjuk, så var han tydligen vid sina sinnen.” Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 25. 150 ”Och då lagen uttryckligen ålägger arvingen ansvaret vid vådagärning, bör, då annat inte nämnes, detsamma ex analogia anses vara fallet även då ansvar utkräves såsom för viljagärning.” Han hänvisar även till ”parallellstadgandet” i Kristofers landslag, där det uttryckligen sägs att fränderna är bötesskyldiga i dessa fall. Hemmer, Om vådaverken i den svenska landskapsrätten, s. 43. Även Stiernhöök, Forsman och Sondén uppfattar bestämmelsen på detta sätt. Se Stiernhöök, Om svears och götars forna rätt, s. 264, Forsman, Jaakko, Bidrag till läran om skadestånd i brottmål enligt finsk rätt, s. 50 och Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, 1930 s. 23.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=