ivar lavett Svealagarna nedtecknades något senare än Äldre Västgötalagen och anses i allmänhet vara långt modernare. Bestämmelserna om avvitas straffansvar är här också utförligare. Om frändernas skyldighet att hålla den avvita i fängsel bara kan anas i Äldre Västgötalagen, uttrycks den i Svealagarna explicit. Dessutom åläggs fränderna ytterligare en skyldighet, nämligen att kungöra för allmänheten att deras frände mist vettet. Fränderna hade alltså nu två skyldigheter, båda till synes motiverade av samhällsskyddsintressen. Hade de fullgjort dessa skyldigheter skulle fränderna avlägga vådaverksböter om den avvita kommit loss ur sin fångenskap och begått ett våldsbrott eller anlagt brand. Motsvarande gällde för det fall någon begått dessa brott mot den avvita: vådaverksböter skulle då utgå till fränderna. Det var i Upplandslagen som dessa skyldigheter först nedtecknades, i en bestämmelse som kom att stå modell för hur de flesta lagar fram till 1734 års missgierningsbalk reglerade den situationen att en avvita begått ett våldsbrott. Bestämmelsens fullständiga lydelse lyder: I de fall fränderna hade fullgjort sina plikter (att kungöra och hålla den avvita i fängsel) kan man alltså utan vidare tala om en lagstadgad straffrihet för den avvita, som till följd av sina fränders agerande tycks ha förlorat alla rättigheter och skyldigheter. Men vad gällde om fränderna inte hade kungjort att deras frände var från vettet? Bestämmelsen tiger i fråga om vem som då blev bötesskyldig, och i litteraturen finns olika uppfattningar i frågan. En uppfattning gör gällande att de avvitas straffrihet hängde på kungörelsen, vilket skulle innebära att en ”icke lyst” avvita hölls ansvarig 71 sig inte utesluta att den avvita var subsidiärt ansvarig, om han eller hon hade egendom, menar han vidare. Se Hemmer, Om vådaverken i den svenska landskapsrätten, s. 41 f. 147 Holmbäck &Wessén, Upplandslagen, ManhelgdsbalkenII§1. Mer eller mindre identiska bestämmelser finns i Södermannalagen, Manhelgdsbalken XVIII § 1; Dalalagen, Manhelgdsbalken XXI; Västmannalagen, Manhelgdsbalken II § 1 och i Magnus Erikssons landslag, Dråpmålsbalken II, XVII och Magnus Erikssons stadslag Dråpmålsbalken II, XIV. Mister någon vettet, skall man kungöra det inför grannar och sockenmän och inför ett hundaresting, och hans fränder skola hålla honom i fängsel. Kan han komma ur fängslet, dräper han man eller bränner by, ligge då by i vådagäld, sju marker. Ej är den boten större, om också både brinner by och bonde. Dräper han eller sårar en man, det vare allt i vådabot, sår i tre örar, dödsdråp i sju marker. Så skall hans arvinge både taga och gälda för honom. Finnes ej vittne om att kungörelse skett, så som nu är sagt, då vare hans gärning i viljaverksbot, både det som han själv gör och likaså det som göres mot honom.147
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=