70 skriver att vådaverksböter då ska avläggas av den avvitas fränder. Men denna huvudregel är förenad med undantag och oklarheter, till vilka vi återkommer nedan. Klart är emellertid att fränderna hade en sorts vårdnadsplikt om den avvita. Av den äldsta landskapslagen, Äldre Västgötalagen, får vi en uppfattning om hur denna plikt kunde ta sig uttryck. I modern översättning har bestämmelsen följande lydelse: Lydelsen vittnar om den vedertagna behandlingen av de avvita vid denna tid. De bands fast, stängdes in eller hölls fängslade på annat sätt. Inte mycket talar för att detta skedde av omsorg om den avvita; snarare lär det ha varit frågan en ren skyddsåtgärd, vidtagen i första hand för att förhindra våldsdåd och andra samhällsskadliga gärningar.144 Om den avvita ändå lyckades slita sig från sina bojor och döda en annan person, skulle vådaverksböter utgå till offrets fränder. Att så var fallet framgår tydligt av bestämmelsen. Bötesbeloppet var nio marker, vilket var samma belopp som skulle betalas till offret vid viljaverksdråp.145 Det får dock anses tveksamt om bestämmelsen också kan uppfattas som en bestämmelse om straffrihet för den avvita. Ordalydelsen ger närmast intryck av att det var den avvita själv somvar bötesskyldig, även om det sakligt sett – somHemmer har påpekat – finns skäl att tro att det i praktiken var fränderna.146 från vettet genom tiderna 143 Holmbäck & Wessén, Äldre västgötalagen, Om mandråp, § 7. 144 Eriksson, Vägen till centralhospitalet, s. 174. Eriksson nämner också att denna behandling av de avvita kan ha motiverats av risken för att de skulle ta livet av sig, ”något som vill varje pris måste undvikas med tanke på de allvarliga konsekvenser detta fick efter den kroppsliga döden.” Sondén menar för övrigt att bruket att hålla de avvita fängslade inte får uppfattas som inhumant, utan, mot bakgrund av att det vid denna tid fanns några anstalter, i själva verket var ”en naturlig och nödvändig åtgärd, när det gällde samhällsfarliga sinnessjuka.” Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 22. Axel Herrlin var inte lika överseende: ”Sålunda blefvo icke allenast en mängd verkliga brottslingar, ehuru sinnessjuka, hårdt straffade, utan hundratusentals sinnessjuka, som icke ens begått lagbrott, behandlade som de gröfsta förbrytare. Ja t.o.m. de vansinniga, hvilkas sjukdom uttryckligen blev erkänd, lefde under samma förhållanden som tjuvar och mördare, fängslade till händer och fötter, betäckta af smuts och ohyra.” Herrlin, Tillräknelighet och själssjukdom, s. 21 f. 145 Hemmer, Om vådaverken i den svenska landskapsrätten, s 41. 146 Hemmer utgår från att bestämmelsen förutsätter att den avvita varit bunden och menar att detta tyder på att det fanns en eller flera vårdnadsskyldiga släktingar som var ansvariga för boten, såsom var fallet i de senare nedtecknade svealagarna. Detta skulle i och för ”Dräper en galen man en man och löper ur banden, han böte för honom nio marker.”143
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=