ivar lavett mellan vad som med dagens terminologi kan kallas för uppsåtliga och ouppsåtliga brott. De uppsåtliga brotten benämndes viljaverk och genererade betydligt strängare straff än de ouppsåtliga vådaverken.138 Viljaverk förutsatte, som termen antyder, någon form av vilja hos gärningspersonen, medan vådaverk inbegrep både vårdslösa gärningar och gärningar som närmast framstår som rena olyckshändelser.139 Så kunde till exempel en ägare till en brunn bli skyldig att avlägga vådaverksböter om någon fallit i brunnen och slagit ihjäl sig, liksom ägaren till ett husdjur kunde bli skyldig att avlägga vådaverksböter för den skada som djuret orsakat. Indelningen av brotten i viljaverk och vådaverk visar att idén om skuld slagit rot i lagstiftningen, men inte till den grad att gärningspersonens skuld prövades i det enskilda fallet. Landskapslagarnas kasuistiska karaktär medförde att frågan om en gärning var ett viljaverk eller vådaverk besvarades utifrån gärningens yttre omständigheter, snarare än genom ett undersökande av viljeriktningen hos gärningspersonen.140 Skillnaden som gällde ifråga om bötesnivå mellan viljaverk och vådaverk kan delvis förklaras med att det för vådaverk inte skulle utgå några böter till statsmakten. Vådaverksböterna kan således snarast betraktas som ren kompensation för det inträffade och företer på så sätt större likheter med skadestånd än straff.141 De flesta landskapslagar innehåller en bestämmelse om avvita som dödar en annan person.142 Som huvudregel kan sägas att dessa bestämmelser före69 vid beaktandet av brottets subjektiva sida inte ”egde förmåga att i skuldmomentet se en faktor af allmän betydelse, der den borde gifva sig ett uttryck i de yttre mångskiftande företeelserna, utan i dess ställe hakade sig fast vid en särskild, på förhand bestämd yttre omständighet, för att på grund av den samma fastställa skulden.”Även om skuld alltså låg till grund för indelningen i viljaverk och vådaverk, gjordes ingen utredning av denna i det enskilda fallet. Se a.a., s. 31 ff (citat på s. 33 not 1 (forts. från föregående sida)). 138 Angående viljaverk och vådaverk, se Hemmer, Om vådaverken i den svenska landskapsrätten, s. 29 ff. och Munktell, Brott och straff i svensk rättsutveckling, s. 9 f. 139 Hemmer, Om vådaverken i den svenska landskapsrätten, s. 36. 140 Munktell, Brott och straff i svensk rättsutveckling, s. 10. Munktell påpekar också att det ibland krävdes något ytterligare från gärningspersonen, till exempel avläggande av en ed, för att gärningen skulle bedömas som vådaverk. 141 Forsman, Bidrag till läran om skadestånd i brottmål enligt finsk rätt, s. 34. 142 Flera av bestämmelserna nämner även det fall en avvita skadar annan eller ”bränner by”, det vill säga begår någon form misshandel och mordbrand med dagens terminologi. Så till exempel Upplandslagen, Hälsingelagen och Dalalagen. Det är emellertid oklart om de särskilda regler som gällde för avvita i dessa fall tillämpades endast vid dessa brott, eller om de nämnda oförrätterna snarast ska ses som exempel. Landskapslagarnas straffbestämmelser om avvita 3.2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=