68 Tiden för landskapslagarnas nedtecknande markerar en övergångsperiod i den svenska straffrättshistorien.134 Tidigare, i de förhistoriska ättesamhällena, hade rättskipning varit en rent privat angelägenhet som sköttes av de inblandade parternas respektive ätt, utan ingripande av någon statsmakt. I regel tillämpades hämnd som svar på en begången oförrätt.135 Ansvaret för en oförrätt var kollektivt inom gärningspersonens ätt, liksom rätten att hämnas en oförrätt var kollektiv inom offrets ätt. Något individuellt ansvar existerade alltså knappast. Inte heller fästes det någon vikt vid om en oförrätt begåtts med avsikt eller snarast var att se som en olyckshändelse: det var gärningen i sig, eller dess effekt, som grundlade rätten till hämnd. Vid tiden för landskapslagarna skedde ett skifte, som ytterst kan förklaras av statsmaktens och kyrkans ökade inflytande. För den växande statsmakten var det angeläget att stävja den destruktiva spiral av hämndaktioner som ättesamhällets rätt gav upphov till. Böter infördes sålunda som det huvudsakliga straffet i syfte att understödja försoning mellan ätterna. Samtidigt innebar böterna ett tillskott till statskassan, eftersom de ofta skulle utgå inte bara till offret utan även till konungen och rättssamfundet. Att statsmakten tog del av böterna speglar det faktum att en oförrätt nu inte enbart betraktades som en kränkning av privata intressen, utan även av samhällets.136 Genom kyrkans tilltagande inflytande befästes vidare föreställningen om skuld sådan vi känner den idag: dels som individuellt förankrad, dels som utgörande den kvalitativa och kvantitativa måttstocken för straff.137 I landskapslagarna kom följaktligen en distinktion att göras från vettet genom tiderna 134 Man skulle också kunna säga att den utgör själva startpunkten för den svenska straffrätshistorien. Exempelvis menar Anners att ättesamhällets straffrättsrättregler var uttryck för en försoningsteknik snarare än för en ”straffrätt i vår tids mening”. Se Anners, Svensk straffrättshistoria, s. 1. 135 Se angående detta och det följande a.a., s. 1 ff och Hemmer, Studier rörande straffutmätningen i medeltida svensk rätt, s. 1 ff. 136 Forsman, Bidrag till läran om skadestånd i brottmål enligt finsk rätt, s. 31. 137 Forsman menar dock att även det förhållandet att statsmakten nu skulle ha del i böterna bidrog till att brottets subjektiva sida började beaktas. Samhällets intresse – som framför allt bestod av att rättsordningen upprätthölls – blev ju inte tillgodosett om straffet endast bestämdes utifrån den skada som träffat målsäganden. Kränkningen av samhällsintressena måste avspeglas i något annat, närmare bestämt ”rättskränkningens subjektiva sida, gerningsmannens viljebeskaffenhet, hans skuld”. Forsman påpekar dock att man Något om straffrätten vid tiden före och för landskapslagarna 3.1. 3 Landskapslagarnas bestämmelser om avvita
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=