ivar lavett bidra till förståelsen av den för tiden så aktuella och omdebatterade tillräknelighetsfrågan.132 Men antagligen var ambitionen större än så – inte bara att bidra till förståelse, utan även till förändring. Denna ambition leder honom ibland till tolkningar av källmaterialet som tycks vara anpassade efter en på förhand bestämd tes, snarare än tvärtom. Ett exempel finns i nyss nämnda rättsfall, om ”vitlingen” som enligt Sondén fick straffnedsättning. Detta är ju något som talar emot hans tes att sinnessjuka hölls straffria. Sondén ser det emellertid inte så. Inte heller tolkar han rättsfallet som att rättstillämpningen ibland avvek från rättsreglerna. Istället sluter han sig till att ”vitlingen” i själva verket ”icke ansågs vara verkligt sinnessjuk”. I sådana fall hade han ju hållits straffri.133 Sondéns bok har förvisso sina brister, men är intressant just för att författaren går så långt i sina tolkningar och i sin argumentation. Tack vare att andra har utforskat ämnet finns det också god möjlighet att upptäcka Sondéns svagheter. Men trots att bland andra Munktells studie påvisar dessa, förtar den inte värdet av Sondéns analys av rättsreglerna som sådana. Strafffriheten för avvita må ha varit högst begränsad i praktiken; icke desto mindre finner vi bestämmelser om straffrihet i snart sagt alla svenska lagar. Åtminstone lagstiftaren har alltså i alla tider haft uppfattningen att psykiskt störda lagöverträdare bör särbehandlas straffrättsligt – av en eller annan anledning. Efter denna utläggning om Sondéns och Munktells respektive verk och syn på de rättshistoriska källorna har det nu blivit dags att titta närmare på hur lagstiftningen faktiskt har sett ut i fråga om avvita som begått en straffbelagd gärning. 67 132 Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 153. 133 A.a., s. 31 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=