66 sats än Sondén, nämligen att någon straffrihet för avvita knappast förelåg i praktiken under medeltiden fram till 1800-talet. Däremot, menar han, synes de avvita oftast ha dömts mildare än andra. Sondéns framställning har alltså ett nödvändigt komplement i Munktells bok, som, läst tillsammans med Sondéns, förmedlar en bredare och mer korrekt bild av de avvitas straffrättsliga ställning i svensk rätt fram till SL:s ikraftträdande. Men de båda böckerna är intressanta att väga mot varandra också av andra skäl. De uppvisar nämligen två olika sätt att förhålla sig till de rättshistoriska källorna. Munktell är överlag mer öppen och försiktig i sina tolkningar av källmaterialet, medan Sondén tydligt drivs av en vilja att hitta en mening i materialet, vilket ofta tar honom långt i sina tolkningar av det. Talande för de båda författarnas olika hållning är ett rättsfall från år 1477, som de båda redogör för. I fallet dömdes en person som sägs vara ”en vitlinge” för stöld. Som straff skulle han slås för stupan, mista ett öra och förvisas från staden. Munktells slutsats blir att vi inte kan avgöra om detta straff var mildare än normalt, eftersom det inte framgår vilket belopp stölden avsåg. Värdet av det stulna påverkade straffets stränghet och kanske dömdes ”vitlingen” till ordinarie straff.129 Sondén menar däremot att straffet var mildare, och att det blev så delvis på grund av att den dömde var ”vitlinge”. Till stöd för detta hänvisar han till att det i ”tankeboken vimlar […] av redogörelser för stölder” som nästan alltid slutar med hängning för den dömde.130 Sondén och Munktell har alltså olika uppfattningar om betydelsen av domen, men ingen av dem gör anspråk på att kunna avgöra med säkerhet hur den ska tolkas.131 För Munktell är detta närmast poängen: ovissheten innebär att det inte går att ta analysen längre. Sondén ser det tvärtom: ovissheten innebär att fältet är fritt för tolkningar och underbyggda spekulationer. Vad som tydligast skiljer författarna åt är att Sondén driver sin linje starkare än Munktell. Sondén lämnar sällan ett rättsfall eller ett straffbud utan att ta ställning till dess innebörd. Hellre, tycks det då, utelämnar han det. Det kan vara värt att ha i åtanke när man läser hans bok, att den berör ett ämne som var mycket omstritt i författarens samtid. Sondéns uttalade ambition var också att hans historiska översikt skulle från vettet genom tiderna och […] dessutom [är] behäftad med en del fel.” Hemmer, Anmälan av Två straffrättshistoriska studier, s. 243. 129 A.a., s. 9. 130 Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 31 f. 131 Sondén framhåller att fallet är ”ganska oklart” och han uttrycker sig förhållandevis försiktigt när han når sin slutsats genom att skriva att han ”misstänker” att gärningspersonen skulle dömas till döden om det inte vore för att han var ”vitling”. Ibid.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=