ivar lavett om rättvisa, när historien snarare tyder på att straffriheten har en pragmatisk grund. Själv menade Sondén att straffriheten måste förstås utifrån samhällets praktiska förhållanden, och att dess egentliga grund finns i samhällsnyttan – i vilken man även finner den egentliga grunden till hela straffrätten och ”all verklig rättsordning”.123 Följden av det straffrättsliga teoretiserandet kring tillräknelighet, menar Sondén, är inte bara att straffriheten getts en felaktig grund, utan också att den knutits till ”vissa isolerade psykiska egenskaper”, som ”i praktiken voro ytterst svåra, för att icke säga omöjliga, att bestämma.”124 De psykiska egenskaper han syftar på är egentligen avsaknaden av två egenskaper: viljefrihet och förnuftsförmåga. Sondén menar att dessa begrepp inte bara är praktiskt oanvändbara, utan även missvisande i förhållande till sinnessjukas (o)förmågor. Omman utgår från att människan faktiskt besitter förmågan att vilja och välja fritt, måste en sinnesjuk persons brottsliga gärning vara resultatet av ett val lika mycket som en ”normal människas” brottsliga gärning, skriver Sondén, och fortsätter: ”Skillnaden dem emellan är den, att motiveni ena fallet äro sjukligt betingade, i andra fallet normala, men självaväljandet är i regel detsamma i båda fallen.”125 Och beträffande uttrycket att ”vara berövad förståndets bruk” anser han att det ”naturligtvis [är] oriktigt, omman ser det som psykologisk term, ty nästan aldrig är förståndsverksamheten helt och hållet upphävd hos en sinnessjuk.”126 Sondéns bok är idag ett standardverk inom sin genre – men ett kontroversiellt sådant. Tio år efter att boken gavs ut publicerades rättshistorikern Henrik Munktells studie Till frågan om brott och tillräknelighet i svensk rättsutveckling,127 vilken redan i inledningsmeningen adresserar Sondéns bok. Munktell menar att Sondén endast ”föga utnyttjat såväl doktrin och praxis som materialet från lagstiftningsarbetet under 1600- och 1700talen”, och att Sondéns framställning förmedlar en starkt missvisande bild av ”stora perioder av vår rättshistoria”.128 I Munktells studie finner vi således ett större urval av rättsfall, som delvis leder honom till en annan slut65 123 A.a., s. 39. 124 A.a., s. 156. 125 A.a., s. 71 f. Betoning i original (dock inte kursiverat). 126 A.a., s. 71. 127 Publicerad i boken Två straffrättshistoriska studier. 128 Munktell, Två straffrättshistoriska studier, s. 5. Det kan påpekas att Munktell inte är den ende som har varit kritisk mot Sondén. Exempelvis anklagar Hemmer, i sin anmälan av Munktells bok, Sondén för att ”i ytterst ringa omfattning” ha redogjort för medeltidslagarnas stadganden. Ännu hårdare går han emellertid åt Munktell, vars redogörelse för dessa stadganden han menar ger ”läsaren en bristfällig uppfattning om deras innehåll
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=