64 cipiell skillnad mellan straff och vård.118 Däremot var han kritisk till det straffrättsliga tillräknelighetsbegreppet, som han menade hade utvecklats under den falska förespeglingen av att vara ”något absolut” som inte ”hämtar […] sitt innehåll ur gällande strafflagar utan äger en av all positiv straffrätt oberoende existens.”119 I själva verket, menade Sondén, var det straffriheten för sinnessjuka som var det primära, medan de kriterier för otillräknelighet som uppställdes i SLoch den straffrättsliga doktrinen endast var (misslyckade) försök förklara denna straffrihet. Delvis, menade Sondén, bevisades detta av ”det historiska faktum, att de sinnessjukas straffrihet är oändligt mycket äldre än alla tillräknelighetsbegrepp”.120 I De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige åtar sig Sondén sålunda att ur ett historiskt perspektiv belysa den svenska strafflagstiftningens reglering av personer med psykisk störning. Framställning börjar i den romerska rätten, övergår därefter till landskapslagarna och följer så den svenska rättsutvecklingen fram till 1900-talets början, det vill säga till författarens samtid. Sondéns tes är att straffrihet för sinnessjuka har haft en självklar plats i alla svenska rättsordningar och att den vid varje tidpunkt i historien kan förklaras utifrån de rådande samhällsförhållandena och ”de idéer, som behärskat lagstiftare, domare och allmänhet”.121 Straffriheten har med andra ord alltid existerat i någon form, men är för den skull inte en konstant – tvärtom synes den ovanligt formbar och möjlig att rättfärdiga utifrån de mest skilda grunder. Lite grovhugget kan man dela in Sondéns historieskrivning i tre epoker. Den första ägde rum vid tiden för de äldsta svenska samhällena, i vilka de avvita, enligt Sondén, befriades från straff på grund av deras förmodade förbindelse med det gudomliga.122 Nästa epok utgörs av tiden från landskapslagarna fram till 1800-talet någon gång, då straffriheten redan var etablerad och det inte fanns någon egentlig anledning att straffa de avvita. Den sista utgörs av tiden därefter, då det straffrättsliga tillräknelighetsbegreppet etablerades och straffriheten menades följa av att den sinnessjuka uppvisade brister i viljelivet, förståndet eller medvetandet. Det som Sondén framför allt är kritisk mot är alltså juristernas benägenhet att se straffriheten för sinnessjuka som ett utflöde av en evigt giltig teori från vettet genom tiderna 118 Sondén, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, s. 151. 119 A.a., s. 69. 120 A.a., s. 148. 121 A.a., s. 39. 122 Sondén framhåller själv att detta bara är ”förmodanden” – vi vet egentligen för lite om denna tid för att säga något säkert. A.a., s. 40.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=