rättshistoria i rättsvetenskaplig forskning Svensk straffrätt uppställer inte något krav på att en person ska ha varit tillräknelig vid gärningstillfället för att kunna dömas för brott. Det betyder att den som agerat under påverkan av exempelvis ett psykostillstånd hålls ansvarig enligt samma regler som andra; bedöms skuld föreliga finns däremot vissa särbestämmelser vid valet av påföljd.110 Denna ordning är synnerligen ovanlig ur ett internationellt perspektiv. Ansvarsfrihetsregler för psykiskt störda personer finns till exempel i samtliga europeiska rättsordningar. Även ur ett historiskt perspektiv är ordningen ovanlig. I 1864 års strafflag (SL) hölls så kallade avvita111 – sedermera sinnessjuka – för otillräkneliga, tillsammans med barn och andra som menades vara berövade förståndets bruk. Att vara otillräknelig var detsamma som att vara i avsaknad av ansvarsförmåga och medförde följaktligen att gärningspersonen gick fri från straff. Går vi ännu längre tillbaka i den svenska rättshistorien finner vi bestämmelser som undantog avvita från straffansvar i såväl 1734 års lag som i de senmedeltida landskapslagarna. Svensk rätts nuvarande ordning infördes i samband med brottsbalkens (BrB) ikraftträdande år 1965 och har varit ifrågasatt i princip ända sedan dess. I den straffrättsliga doktrinen råder idag en sällsynt konsensus: att hålla personer ansvariga för brott trots att de saknat vissa elementära mentala förmågor, såsom förmågan att korrekt bedöma och värdera verkligheten, strider mot grundläggande straffrättsliga och moraliska principer. 61 Från vettet genom tiderna — en översikt över avvitas ställning i svensk straffrätt ivar lavett 1 Inledning 110 Se BrB30:6 och 31:3. 111 Avvita var den medeltida benämningen på en person som ”mist vettet”. Som synonym till avvita användes galen och vettlös.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=