maria rasmussen Bestämmelsens ordalydelse har tolkats som ett tecken på de individualpreventiva idéernas starka ställning i straffrätten vid denna tidpunkt.82 Det individualpreventiva synsättet fick också genomslag i diskussioner kring hur distinktionen mellan mord och dråp borde formuleras i den nya strafflagen. I sitt förberedande utkast till strafflag från 1917 gav Thyrén uttryck för uppfattningen att distinktionen mellan mord och dråp inte endast borde gå genom frånvaron eller närvaron av överläggning då planerat dödande inte alltid tillhörde de fall där gärningspersonen uppvisat störst mått av samhällsfarlighet: Uppfattningen att gärningspersonens grad av ”kallsinnighet” borde ha betydelse vid bedömningen av mord och dråp kom till uttryck, som ovan framgått, också i Thyréns kommentar till SL från 1906. Vad som är nytt i utkastet till strafflag från 1917 är dock att Thyrén ger uttryck för uppfatt49 81 Se SOU1953:17, s. 122, Wennberg 1990, s. 774. Motiveringarna till motståndet var också liknande: man ansåg att en uppräkning av vissa exemplifierande omständigheter kunde medföra att dessa tillämpades i alltför hög utsträckning medan andra relevanta omständigheter inte tillämpades alls. 82 I BRÅ1977:7 beskrivs brottsbalkens ikraftträdande som behandlingstankens ”höjdpunkt” i svensk rätt, se s. 175. 83 Thyrén 1917, s. 199f. ”Vid val av påföljd skall rätten, med iakttagande av vad som kräves för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.” Mord och dråp i förarbeten till BrB 4.2. ”Att begå ett brott, visserligen utan överläggning, men i fullkomligen kallblodigt tillstånd – rånmördaren, som utan ett ögonblicks betänkande begagnar det plötsliga tillfället – visar snarast större samhällsfarlighet än att handla efter en överläggning, som gemenligen åtminstone röjer en viss tvekan; i förra fallet kunna hämmande motiver knappast ens antagas hava existerat i medvetandet; i senare fallet vet man ej mera, än att de pådrivande motiverna varit starkare än eventuellt befintliga hämmande. Men har det plötsliga beslutet omedelbart utförts i ett tillstånd av stark affekt, så finnes en avsevärd möjlighet – ehuru icke säkerhet, – för att medvetandet innesluter hämmande motiver, som, därest de kommit till verksamhet, skulle hava framkallat ett motsatt beslut; att, med andra ord, brottslingen icke i brottet uppenbara sin rätta natur. De fall, där premeditation saknats och samtidigt stark affekt funnits, kunna således med skäl ställas i motsats till dem, där ettdera av dessa villkor, eller båda, saknats.”83 [Kursivering i original]
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=