48 på vilket sätt gärningspersonen blivit retad till vrede. Detta kommenterades dock inte i förslaget.76 Också Strafflagberedningen ansåg att det var gärningspersonens karaktär som skulle stå i centrum vid utmätningen av straffet men formulerade detta på så sätt att det var gärningspersonens mått av farlighet som skulle vara avgörande.77 Vidbedömningenavfarligheten skulle, förutom gärningspersonens tidigare brottslighet, också personliga egenskaper samt den situation som hen befunnit sig i vid gärningstillfället beaktas. Om gärningspersonen befunnit sig i en undantagssituation, som inte kunde förväntas återkomma, och situationen bedömdes ha varit så pressande att den begångna brottsligheten kunde härledas ur den, kunde brottet bedömas mildare eller påföljden bortfalla helt.78 I 1948 års promemoria upptog Strafflagberedningen vissa exempel på försvårande och förmildrande omständigheter. Som förmildrande omständighet föreslogs bl.a. att gärningen föranletts av någon annans grovt kränkande beteende. Beredningen menade att bestämmelsen tog sikte på situationer där gärningspersonen handlat under vissa speciella psykologiska förutsättningar och att den formulerats för att inte utesluta tillämpning i vissa fall där gärningen visserligen inte begåtts i hastigt mod men där strafflindring ändå vore motiverat.79 Beredningen uttalade vidare att bestämmelsens tillämpningsområde skulle begränsas av de allmänna bestämmelserna om utmätning av straff; avgörande för om strafflindring skulle tillerkännas på grund av annans grovt kränkande beteende skulle alltså vara om det kunde antas att gärningspersonen skulle återfalla i brott eller inte.80 Trots ovannämnda förslag blev inte exemplifierande försvårande och förmildrande omständigheter verklighet i lagen. Liksom hundra år tidigare var motståndet mot en kodifiering av principerna för straffmätning för stort.81 I BrB togs således endast in en allmänt hållen bestämmelse i 1 kap. 7 § med följande lydelse. dödande med kallt blod i stundens hetta 76 Jfr SOU1923:9, s. 336f. 77 Också allmänpreventiva tankegångar ansågs dock kunna ha inflytande på straffet. Beredningen tog som exempel en situation där en person begått ett grovt brott och det egentligen inte fanns någon anledning att vänta sig ett återfall men där samhället ändå av allmänpreventiva skäl var tvunget att säga ifrån. Vidare kan läsas följande. ”I fråga om såväl individual- som allmänpreventionens krav måste icke sällan jämkningar göras av hänsyn till billighetens och rättskänslans fordringar.” Se SOU1953:17, s. 120f. 78 SOU1953:17, s. 120f. 79 SOU1948:40, s. 19. 80 SOU1948:40 s. 19. Se även 5 kap. 4 § 1 st. i förslaget, SOU1948:40 s. 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=