maria rasmussen Gemensamt för brotten var att de var begångna på grund av ”menskliga lidelser”. I viss utsträckning menade Thyrén att akut brottslighet alltid skulle finnas i samhället då det att utrota de ”menskliga lidelserna” vore som att ”piska hafvet för att hindra det gå i böljor”.69 I början av 1900-talet påbörjades också arbetet med att ta fram en ny strafflag som skulle ersätta SL.70 Liksom under föregående sekel var detta en långsam process där flera grupper av sakkunniga hann producera lagförslag och utredningar innan BrB antogs år 1962. Också under detta arbete var frågan om lagen skulle innehålla exemplifierande försvårande och förmildrande omständigheter föremål för diskussion. Förslag på bestämmelser där sådana omständigheter upptogs fanns i såväl den av Thyrén ledda Strafflagskommissionens förslag till strafflag från 1923 som i en promemoria från Strafflagberedningen år 1948, men saknades däremot i den senare beredningens lagförslag från år 1953.71 Strafflagskommissionen menade att straff skulle mätas ut med synnerlig hänsyn tagen till det sinnelag som kommit till uttryck genom gärningen.72 I motiven framhölls att ”det icke är den brottsliga gärningen i och för sig utan gärningsmannens subjektiva förhållande, d. v. s. det inre förhållandet mellan gärningsmannen och hans gärning, som är det ur straffrättslig synpunkt väsentliga”.73 Vidare ansågman att brottslingens sinnelag endast i undantagsfall kunde bedömas utifrån gärningens beskaffenhet och att domaren därför i regel var tvungen att undersöka gärningspersonens personliga förhållanden vid straffmätningen. Avgörande var om gärningen kunde anses vara ett utslag av gärningspersonens karaktär eller om den endast kommit till stånd genom ”de yttre omständigheternas makt”.74 Det föreslogs att vissa exemplifierande förmildrande omständigheter skulle upptas i lagen. Dessa var bl.a. att gärningspersonen före brottets begående fört en hedrande vandel, drivits till brottet av svårighet att nödtorftligen försörja sig och de sina eller om hen utan egen skuld blivit av den, mot vilken brottet begicks, till vrede retad och i sådant vredesmod förövat brottet.75 Enligt den sista punkten hade det således, till skillnad från i 14 kap. 3 § 2 st. SL, ingen betydelse 47 69 Thyrén 1910, s. 23 och 24. 70 Munktell 1943, s. 46. 71 Se SOU 1923:9, SOU 1948:40 och SOU 1953:17. 72 SOU 1923:9, s. 26, förslagets 9 kap. 1 §. 73 SOU 1923:9, s. 332. 74 SOU 1923:9, s. 332. 75 SOU1923:9, s. 28, förslagets 9 kap. 7 §.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=