46 villkorlig dom infördes som påföljd i svensk rätt år 1906, var tillfällighetsbrottslingar. Tillfällighetsbrottslingar var sådana brottslingar som det kunde antas inte skulle återfalla i brott. När påföljden villkorlig dom infördes i Sverige var den förbehållen brottslingar av detta slag.64 Stjernberg menade att fall av tillfällighetsbrottslighet kännetecknades av att brottet hade sin övervägande grund i en exceptionell situation som för människor i allmänhet skulle utgöra en särskilt stark frestelse till att begå brott.65 Thyrén å sin sida föredrog termen akut brottslighet och menade att brottet i dessa fall kunde liknas vid en akut sjukdom som kommit över brottslingen.66 De akuta brottslingarna var personer som handlat såsom vem som helst skulle ha handlat om de befunnit sig i samma situation.67 Thyrén tog som exempel på sådana fall: dödande med kallt blod i stundens hetta 64 Se SOU1956:55, s. 20, 48 och 106. Villkorlig dom infördes som påföljd i svensk straffrätt år 1906 och innebar ursprungligen att den som ådömts straffarbetes- eller fängelsestraff i vissa fall kunde erhålla villkorligt anstånd med verkställigheten av straffet. En förutsättning var att straffarbetesstraffet inte översteg tre månader och fängelsestraffet inte översteg sex månader. Bestämmelsen om villkorlig dom utvidgades vid flera tillfällen under första halvan av 1900-talet, bl.a. på så sätt att påföljden kunde utdömas vid fler tillfällen än vad som ursprungligen varit fallet. Innehållet i påföljden ändrades också, bl.a. på så sätt att domstolen kunde förordna om övervakning under prövotiden. För historik se Bäcklund m.fl., 27 kap. BrB (Zeteo, hämtad 2019–08–20), eller SOU1956:55, s. 106ff. 65 Stjernberg 1935, s. 20. Enligt Stjernberg var tillfällighetsbrottslingen en ”psykologisk typ” jämte t.ex. sinnessjuke och ungdomsförbrytaren. De olika ”psykologiska typerna” av brottslingar skulle ställas mot ”ordinarie brottslingar” vars brott ”helt enkelt är att anse som ett resultat av den inom allt mänskligt liv normalt förekommande spänningen mellan de individuellt varierande mänskliga begärens mångfald och styrka samt begränsningen av medlen för dessas tillfredställande.” 66 Thyrén, 1910, s. 9f. Mot de akuta brottslingarna ställde Thyrén de kroniska. Medan de akuta brottslingarna utgjorde ett minimum av samhällsfarlighet utgjorde de kroniska brottslingarna ett maximum. Orsaken till brottslighet var alltid något abnormt. I fallet med de akuta låg det abnorma utanför brottslingen själv, medan det i fallet med de kroniska var djupt rotat, eventuellt medfött. De flesta brottslingar var emellertid varken akuta eller kroniska, utan befann sig någonstans mitt emellan på skalan. Thyrén 1910, s. 9 och 11f. Också hos Bergendal användes begreppen akuta respektive kroniska brottslingar. Akut brottsling ansåg Bergendal vara den vars viljetillstånd endast helt övergående erbjöd fara för samhället, vilket ofta var unga brottslingar. Se Bergendal 1928, s. 116. 67 Thyrén 1910, s. 10. 68 Thyrén 1910, s. 10. ”En person blir synnerligen svårt förolämpad och misshandlar i vredesmod förolämparen; en man upptäcker plötsligt, att han bedrages af sin hustru, och hämnas i ett utbrott af svartsjuka på henne eller hennes älskare; en utsvulten går förbi en korg med matvaror och kan icke motstå frestelsen att på genaste vägen stilla sin hunger o.s.v.”68
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=