maria rasmussen tion som förmildrande omständighet framför allt skulle handla omstyrkan i gärningspersonens affekter och att det vore straffrättsligt främmande att förstå ett brott som både planerat och framprovocerat, då dessa omständigheter inte skulle kunna föreligga samtidigt. Om de betraktas som enheter på samma skala skulle nämligen förekomsten av den ena utesluta de andra. En sådan tolkning kan möjligen hämta stöd i t.ex. Thyréns skrivning om att strafflindringen i fall av dråp efter provokation uteslutande grundade sig på ett psykologiskt moment. Det går emellertid inte att bortse från att bestämmelsen i 14 kap. 3 § 2 st. SLförutsatte en viss typ av affekt, nämligen vrede, och också la avgörande vikt vid sättet som denna affekt uppstått, nämligen svår förolämpning eller synnerlig misshandel. På så sätt framstår det som att bestämmelsens förmildrande verkan inte bara kan förklaras utifrån styrkan i affekterna, och deras potential att nedsätta gärningspersonens förmåga till överläggning, utan också har att göra med det faktumatt gärningspersonenblivit provocerad. Enligt Thyréns definition av iustus dolor handlade det om fall där offret ansågs ha framkallat brottet. Något närmare resonemang om detta förs dock varken i förarbetena till SL eller i kommentarerna till densamma. Som ovan framgått hade idéer om att straffets syfte var att förbättra gärningspersonen funnits redan i 1832 års lagförslag. I början av 1900-talet hamnade emellertid dessa idéer i centrum i den juridiska diskussionen om straffets syfte. Tankegången var att det var brottslingen snarare än brottet som skulle utgöra fokus vid bestämmandet av straff.63 Ett utslag av dessa tankegångar var bl.a. att man började dela upp brottslingar i olika kategorier med utgångspunkt i vad som ansågs vara deras behov av straff. En sådan kategori, som fick sin relevans i samband med att 45 skelige handlinger har deres årsag, motiv eller bevæggrund i forestillingen om et mål mod hvilket individet ved en beslutning retter sin legemlige aktivitet. I denne psykologiske intellektualisme har man dog fra gammel tid gjort den modifikation at et menneske – også uden at lide af egentlig ’galskab’ – kan komme i ’passionernes’ eller ’ affekternes’ vold og i en sådan forblindet tilstand vaere berøvet evnen til et fornuftbetonet valg af handlinger. I den normale tilstand styres adfærden af en intelllektuel erkendelse.” Se Waaben 1957, s. 88. 63 SOU1986:14, s. 26 där det talas om den s.k. sociologiska straffrättsskolan. 4 Individualprevention ochBrB:s förarbeten – 1906 till 1965 Allmänt om grunderna för straffmätning 4.1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=