44 satts i ett upprört tillstånd.59 Thyrén menade dock att detta inte var något absolut villkor men att det faktum att tid förflutit mellan förolämpningen och hämndgärningen grundade en stark presumtion för att berått mod förelegat, vilket i sin tur medförde att gärningen istället skulle bedömas som mord.60 Vad gäller rekvisitet ”utan egen skuld”, ansåg Carlén att det skulle förstås som att gärningspersonen inte genom våldsamt eller förolämpande uppförande själv hade gett anledning till den kränkning som hen blivit utsatt för. Carlén uttalade: Det framstår alltså som att Carlén menade att den tilltalade ibland fick skylla sig själv för sitt vredesutbrott och att hen i dessa fall inte hade gjort sig förtjänt av strafflindring. Sammanfattningsvis kannoteras, vadgäller förhållandet mellan mord, dråp och dråp efter provokation, att medan flera författare uttryckte det som att mord var ett brott som begåtts i ”kallt blod” så menade t.ex. Carlén att gärningspersonens ”blod bringats i våldsam gäsning” vid framprovocerade dråp. En sådan skrivning inbjuder till att betrakta berått mod, hastigt mod och provokation som enheter på en skala, där den sistnämnda utgör motsatsen till den förstnämnda. Med andra ord skulle dödande i vrede efter provokation vara relevant som förmildrande omständighet just eftersom gärningspersonen i dessa fall inte uppvisat sådan rationalitet, genomtänkt ”ondska”, ”kallsinnighet” eller liknande som funnits i fall av dödande med berått mod.62 Utifrån en sådan uppfattning framstår det som att provokadödande med kallt blod i stundens hetta 59 Hagströmer 1906-1909, s. 40. Vad gäller förolämpning menade Hagströmer antingen tidpunkten för förolämpningens uttalande eller tidpunkten då gärningspersonen fått kännedom om den. Goos noterade att tillämpningen av paragrafen i den danska strafflagen inte villkorades av att gärningspersonen förmåtts till gärningen på platsen. Han menade att det avgörande inte var lokaliteten utan tidsaspekten och att syftet med ett tidsrekvisit var att kräva ”psykologiske Kontinuitet.” Goos menade dock att det inte behövde betyda att gärningen var tvungen att äga rum ögonblickligen efter kränkningen utan gärningen kunde också vara en följd av en upprörd sinnesstämning som pågått längre än så, se Goos 1887, s. 35. 60 Thyrén 1906, s. 18. 61 Carlén 1866, s. 235. 62 Synsättet formuleras avWaaben år 1957, med hänvisning till att det är en uppfattning som förekommer i äldre psykologisk litteratur, på följande sätt. ”Man har ment at alle menne- ”Den som ger sig i leken, får leken tåla, säger ordspråket, och andemeningen deraf är här tillämplig.”61
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=