maria rasmussen remiss på 1832 års lagförslag föreslogHDatt också äkta makar skulle innefattas av detta undantag. Ståndpunkten motiverades med hänsyn till den ”särskilda förbindelse till enighet, kärlek och öfwerseende” som åligger äkta makar och som borde förhindra att missämja mellan dem urartade till våldsamma utbrott.55 HD:s förslag vann emellertid inte något gehör från lagstiftarens sida. Carlén förespråkade att det med uttrycket ”svår förolämpning” skulle förstås inte bara en sådan förolämpning som betingade svårt straff, utan i allmänhet en sådan som var av beskaffenhet att ”bringa blodet i våldsam gäsning”, något han menade ofta kunde ske ”lika lätt i följd av föraktfulla ord eller åthäfvor som av beskyllningar angående heder och ära, eller av handgripligt våld”.56 Också Thyrén menade att avgörande för om ett beteende skulle anses utgöra en svår förolämpning inte var om det var brottsligt, utan om det var otillbörligt och av sådan beskaffenhet att det psykologiskt kunde förklara gärningspersonens affekt. Vidare ansåg han att ett falskt antagande om förolämpning kunde vara relevant vid tillämpningen av bestämmelsen men inte en förolämpning som var obekant för gärningspersonen eftersom ”stadgandet är ingalunda byggdt på intressekollision, utan på ett rent psykologiskt moment”.57 På liknande sätt ansåg Thyrén det vara av vikt att affekten utgjorde den avgörande anledningen till att dödandet ägt rum.58 Av Hagströmer påpekades att det inte räckte med att offret retat gärningspersonen till vrede utan gärningspersonen måste också ha befunnit sig i den upprörda sinnesstämningen vid tidpunkten för dråpet för att strafflindringen skulle komma hen till godo. Vidare menade Hagströmer att det krävdes att gärningen förövats vid samma tillfälle sommisshandeln eller förolämpningen ägt rum, eller vid tidpunkten då gärningspersonen fått kännedom om den senare. Strafflindring kunde inte komma ifråga i fall där någon stött på en person som de tidigare hade blivit svårt misshandlade av och i samband med detta, vid tanken på vad som tidigare hänt, för43 55 Se Högsta domstolen protocoll wid granskningen af förslaget till allmän criminallag, s. 27. 56 Carlén 1866, s. 235. Goos gav uttryck för liknande uppfattning i sin kommentar till motsvarande stadgande i den danska strafflagen. Goos menade att det centrala inte var att vare sigmisshandeln eller förolämpningen var straffbar och anförde vidare ”det Synspunkt bliver afgjörende, om Kraenkelsen efter sin Natur kunde fremkalde retfaerdig Harme.” Se Goos 1887, s. 34f. 57 Thyrén 1906, s. 19. 58 Thyrén 1906, s. 18.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=