42 skulle dömas efter en egen, lindrigare, straffskala. Motsvarande bestämmelse fanns också i relation till misshandel med dödlig utgång, 14 kap. 5 § 2 st. SL.51 Bestämmelsen i 14 kap. 3 § 2 st. kallades av Thyrén för en reglering av iustus dolor vilket han definierade som fall där ”den döda själv genom misshandel eller förolämpning har framkallat det brottsliga beslutet”.52 Med nutida språkbruk kan bestämmelsen kallas för en reglering av dråp efter provokation. Ovan har anförts att flera författare menade, med något olika motiveringar, att affekt i kombination med ett hastigt händelseförlopp medförde att en gärning borde bedömas som dråp. Mot den bakgrunden är det intressant att närmare fördjupa sig i 14 kap. 3 § 2 st. SLför att undersöka hur denna bestämmelse förhöll sig till distinktionen mellan mord och dråp. Bestämmelsen om dråp efter provokation fanns i förslaget till strafflag från 1832.Den motiverades av Lagkommittén med att flera nyare utländska lagstiftningar, bland annat den franska och bayerska, innehöll dylika stadganden och att det av rättvise- och billighetsskäl var påkallat med lindrigare straff då gärningspersonen i dessa fall ”blivit hastigt upprörd och i överilning försatt”.53 Från bestämmelsen undantogs släktingar i rätt uppstigande led på så sätt att den som blivit till vrede retad av t.ex. sina föräldrar inte kunde vänta sig någon strafflindring om hen berövade dem livet.54 I sin dödande med kallt blod i stundens hetta 51 Noteras kan dock att det i dessa fall, enligt bestämmelsens ordalydelse, endast krävdes att gärningspersonen skulle vara till vrede retad, inte specifikt genom svår förolämpning eller synnerlig misshandel. Vad jag har kunnat se har denna skillnad inte kommenterats i doktrin eller förarbeten. 52 Thyrén 1917, s. 23. Termenjustus dolor används också av Goos i kommentar till 17 kap. 187 § i 1866 års danska strafflag. Av Goos hänvisas till att termen förekommer i äldre straffrättsvetenskap för att beteckna straffnedsättning på grundval av den dräptes skuld och gärningspersonens därigenom framkallade upprörda sinnestillstånd, se Goos 1887, s. 33f. 53 Motiven till 1832 års förslag till allmän criminallag, s. 50. Noteras kan att också Goos i sin kommentar till den danska motsvarigheten av stadgandet i 1866 års danska strafflag konstaterade att det saknades motsvarande paragraf i äldre rätt men att en motsvarande bestämmelse däremot fanns i de flesta utländska lagar, se Goos, s. 33. Den danska bestämmelsen om provokation återfanns i 1866 års strafflag i 17 kap. 187 §.Enligt denna paragraf kunde stadgandet sättas ned i fall av dråp om gärningspersonen ”udøvet Gjerningen i en vedMishandling eller grov Fornærmelse mod ham selv eller hans Nærmeste af den Dræbte fremkaldt oprørt Sindsstemning.” 54 Motiven till 1832 års förslag till allmän criminallag, s. 50. I förarbeten till 1861 års reform av bestämmelserna om uppsåtligt dödande uttalades att det att döda skyldemän i rätt uppstigande led var ett grovt brott som var ”mer än vanligt upprörande”, se Proposition no. 173 i Bihang till samtliga riks-ståndens protokoll vid lagtima riskdagen i Stockholm åren 1859 och 1860, 10:e samlingen, första avdelningen, andra bandet, s. 133.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=