maria rasmussen I NJA1920 s. 27 stod en man åtalad bl.a. för att ha dödat en tjänstekvinna som kommit in i rummet i samband med att han tillgripit pengar ur ett kassaskåp i en kontorslokal. Kvinnan hade blivit vittne till stölden och då hon, enligt den tilltalade, ”stått i begrepp att lämna kontorslokalen” hade han ”sett sig nödsakad att döda henne” genom att slå henne med en järnbatong. Den tilltalade dömdes för mord av underrätten men överklagade domen och gjorde gällande att berått mod inte förelegat i fallet. Såväl hovrätten somHD:s majoritet, fyra av sju ledamöter, ansåg dock att berått mod förelegat i fallet och dömde den tilltalade för mord.Tre justitieråd var skiljaktiga och ville döma den tilltalade för dråp då de ansåg att rekvisitet ”berått mod” inte var uppfyllt. Någon närmare motivering till de olika justitierådens uppfattning lämnades inte i domen. I både H1889B97 ochNJA1920 s. 27 framstår det som att gärningen inte har varit planerad men att rekvisitet ”berått mod” ändå ansetts vara uppfyllt av domstolarna. Exakt vad rekvisitet ”berått mod” tagit sikte på är således inte helt klart. Som jag tolkar ovanstående uttalanden och praxis verkar det som att det att ”ha överlagt” sitt brott inte nödvändigtvis behöver förstås somatt gärningspersonen haft en på förhand uttänkt brottsplan som hen utfört samtliga moment i. Snarare verkar det som att distinktionen mellan berått och hastigt mod relaterar till en föreställning om rationalitet i gärningen; gärningspersonen har med insikt och medvetenhet fattat ett beslut som hen sedan har verkställt.50 Även om den närmare relationen mellan tid, affekt och denna typ av rationalitet framstår som invecklad verkar vidare de flesta författare ha varit överens om att affekt i kombination med ett hastigt händelseförlopp varit något som talat mot att rekvisitet ”berått mod” skulle anses uppfyllt. Under 1800-talet framstår det således som att affekt tydligt har blivit en relevant omständighet vid graderingen av uppsåtligt dödande. Förutommord och dråp i 14 kap. 1§ och 14 kap. 3§ fanns iSLvissa specialbestämmelser om uppsåtligt dödande, bl.a. barnamord i 14 kap. 22 § SL. En annan sådan bestämmelse var 14 kap. 3 § 2 st. SLdär det stadgades att i fall där gärningspersonen var”utan egen skuld, genom svår förolämpning eller synnerlig misshandel, av den dräpte till vrede retad”, eller liknande, 41 50 Jfr Thyrén 1917, s. 199: ”Överhuvudtaget är premeditationen utan tvivel det mest allmängiltiga kännetecknet på medvetandets definitiva, totala beskaffenhet: skillnaden mellan den, som efter långt vägande av skälen för och mot, fattar sitt parti, och den, som låtit hänföra sig av en ögonblicklig affekt, är djupare än någon annan lika allmän.” Dråp efter provokation 3.2.2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=