38 I sin kommentar till SL betonade dock Carlén tiden mellan det brottsliga beslutets fattande och verkställigheten som en viktig faktor vid bedömningen av om berått mod förelegat. Carlén menade att även gärningspersonens motiv och temperament utgjorde viktiga bevisfaktum vid denna bedömning. Han utvecklade detta på följande sätt: Ungefär fyrtio årefter att Carléns kommentar författats framhöll Hagströmer att det fanns olika åsikter i fråga om betydelsen av berått respektive hastigt mod; enligt vissa tog distinktionen sikte på frånvaron eller närvaron av överläggning, medan andra ansåg att den tog sikte på frånvaron eller närvaron av en affekt som rubbat gärningspersonens inre. Hagströmer tog själv ställning för att den förstnämnda distinktionen var den riktiga, då han menade att detta följde rent språkligt av uttrycken.43 Av Hagströmer beskrivs vidare överläggning till handlande som en psykisk process där olika bestämningsgrunder vägs för och emot varandra. Han menade emellertid att det vore orimligt om den faktiska förekomsten av en sådan psykisk process vore avgörande för om rekvisitet ”berått mod” skulle anses uppfyllt.Avgörande borde istället vara om det funnits tid till en sådan process, oberoende av om den faktiskt ägt rum eller inte. För att gärningspersonen skulle anses ha haft tid till en sådan process menade Hagströmer dels att tid skulle ha förflutit mellan beslutets fattande och förverkligande, dels att gärningspersonen inte fick ha varit upptagen av en annan psykisk process under denna tid. Det sistnämnda ansåg Hagströmer kunde vara för handen om en affekt ”beherrskat gärningsmannen” eftersom ”Denna dödande med kallt blod i stundens hetta 42 Carlén 1866, s. 231. 43 Hagströmer 1906–1909, s. 28f. ”[...] stor vikt måste tillerkännas tidsskillnaden mellan uppsåtets fattande och verkställande, synnerligast då uppsåtet är riktat mot annans liv, emedan menniskonaturen väl i allmänhet lyckligvist är så beskaffad, att den, som har rådrum för besinning, ej gerna utan starkt motiv uppsåtligen bringar döden öfver sin nästa. I många fall beror således urskiljandet av berått eller hastigt mod av utrönandet av motivet. Den som handlat av egennytta, vinningslystnad, ingrodt hat, afvund, hämndkänsla o.s.v. kan snarare antagas hafva handlat af berådt mod än den som handlat i vrede öfver en nyss förut tillfogad förolämpning eller af begär efter den sorgliga äran att gå segrande ur en hetsig tväkamp. För öfrigt måste äfven gerningsmannens temperament tagas i betraktande så att den, som i allmänhet är snar att fatta ingifvelser och lätt och hastigt bringas i sinnesrörelse må under i övrigt lika omständigheter snarare antagas hava handlat av hastigt mod än den som endast långsamt, liksom steg för steg, kan bringas ur den själens jemnvigt, som tillåter lugn och besinning.”42
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=