eric norén Ett sätt att ”värdera” lagens syn på äganderätt menar jag är möjligt genom att studera äganderättens framväxt vid sidan av expropriationsinstitutet och då särskilt reglerna kring ersättningens storlek. Som ovan beskrivits innebar den första expropriationsrättsliga regeln kring ersättning i 1734 års lag 25 kap. 1 § byggningabalken allenast att fyllnad skulle utgå i de fall åker eller äng togs i anspråk för landsväg. Ersättningen skulle utgå till byn och inte den enskilde brukaren av marken. Den något blygsamma ersättningsbestämmelsen ger intryck av att äganderätt enligt dagens synsätt inte var särskilt påtaglig för tiden d.v.s. i början av 1700-talet. Vid inrättandet av den första expropriationsförordningen år 1845 kan synen på äganderätten ha stärkts utifrån ersättningsreglerna som då blev gällande. Enligt 1845 års förordning skulle ersättning utgå med 150 % av egendomens fulla värde. Sannolikt kan tidens syn på äganderätten som okränkbar varit starkt bidragande till att ersättningen skulle bestämmas till ett belopp överstigande egendomens fulla värde.Äganderätten som okränkbar fick sitt uttryck genom att det skulle till en hög ersättning om äganderätten ändå kränktes. På samma sätt som det blev ”andra ljud i skällan” vad gäller det liberala förhållningssättet till individers egen beslutanderätt över sin jord skedde det samma för expropriationsinstitutet. Detta gällde såväl för vilka ändamål som expropriation kunde företas samt nivån på ersättning. Reform för reform sänktes ersättningen från 150 % av fulla värdet, till 100 % av fulla värdet eller det värde egendomen högst betingade på orten, vidare till enbart 100 % av marknadsvärdet. Införandet av tidigare nämnda influensregeln och presumtionsregeln var även de ett steg i att ytterligare sänka ersättningsnivåerna och ”ta hem” värdestegringar till det allmänna. Att öka möjligheterna att med tvång ta mark i anspråk och samtidigt sänka ersättningsnivåerna kan på inget annat sätt säga spegla lagstiftarens syn på äganderätt; den blir svagare. Jag menar att socialiseringen och inskränkningarna av fastighetsägarnas äganderättsknippe gick hand i hand med sänkta ersättningsnivåer i de fall en fastighetsägare tvingades av sin egendom. Vad som tydligt visar synen på samhällets rätt att kränka enskildas äganderätt är hur ändringarna vid 1917 års expropriationsförordning kommenterades. Vid denna förordning gjordes tydligt att ersättningarna inte 249 6. Äganderätt, expropriation och skadestånd — en sammanvävning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=